106
Kvinnan under stenen vände långsamt ögonen mot marken, hon ville ej se, endast tänka. — Det var ju ett fullkomligt vanvett att ens inbilla sig att mannen där borta i grottan skulle våga höja ögonen till henne. Men det var nog hennes skuld om det inträffade, hon hade varit för vänlig, stigit ned från sin ärfda samhällshöjd till de smutsiga dalarna, där en annan kast med en annan moral och ofullständiga känslor krälade. Nåväl, då tog hon tillbaka hvad hon gifvit, anvisade honom hans plats och återtog sin egen. — Men hotade faran verkligen från honom? Ville hon vara fullt uppriktig måste svaret blifva nej. Det var således hon själf, som … Nej, nej, trots allt var och förblef hon miss Elisabeth Devereux, som visste sin skyldighet; för öfrigt var det enfaldigt att hetsa upp sig med dessa foster af en sjuklig fantasi. Hon bestämde sig för att ej vidare låta dem störa sitt lugn, men då blef hon strax ängslig för det, som kanhända skulle komma i deras ställe. Och — hon märkte, hur allt så utom som inom henne band sinnena vid just detta omöjliga — tänkte man sig verkligen något så absurdt, som att hon skulle hängifva sig åt mannen där borta, hur skulle hon då våga se en enda af sina anhöriga i ögonen, när hon kom tillbaka.
— Tillbaka, sade hon halfhögt klagande — tillbaka. Det är ju äfven omöjligt. — Hon höjde frågande blicken mot det molnfria himlahvalfvet och bad. — Gif mig något att älska och vårda, gif mig …!
Hon hade ej väntat ett svar, men den djupa, tunga tystnaden omkring gjorde henne dock beklämd. Hon visste, att hon själf måste söka hvarje svar inom sig, och hon anade, hur svårt det skulle blifva att finna de rätta. Sekunden därpå sjönk hon slappt ihop, det var för varmt att tänka eller känna. Människoviljor kunde ej finnas i detta paradis, där allt var mycket för starkt och blef till ett ögonens opierus inför denna naturens nerofest, där hörseln vred sig i ångest inför ofödda ljud, känseln skalf af fruktan för det, som sedan skulle komma, och nerverna darrade likt hårdt spända strängar, då hennes yttre sinnen öfverväldigades af allt rundt omkring.
Hon låg alltjämt framstupa och stirrade under halfslutna ögonlock mot skogen. Och under tiden började ett doft, oklart hat mot samhället jäsa inom henne. Detta samhälle, hvars lagar hon så länge trott det var sin skyldighet att efterlefva äfven utanför dess gränser. Icke därför
