105
digt brist på näring och kastade sig därför girigt öfver hvarje småsak, som slumpen förde inom räckhåll. Just därför att hon beslutat icke tänka på det, gjorde hon så; hur stora inre och yttre förändringar hon än undergått, kvinna var hon dock.
Halfva natten och hela dagen hade det stått för henne, att hon kunde skänka bort sig åt mannen, som en nyck af ödet gifvit henne till följeslagare. Hon grubblade så att hjärnan värkte, och kom slutligen till det resultat, att han kunnat taga henne flere gånger, ifall han velat. Hunnen så långt stannade hon skrämd inför den fara hennes fantasi manat fram. —
Och nu gick hon med torr gom mot bäcken för att dricka, medan Lind sof inne i grottan okunnig om den storm, hans oskyldiga skämt uppväckt.
Miss Elisabeth klättrade uppför stenåsen, gick öfver dess kam och utför sluttningen samt nådde öfver sandslätten fram till bäcken. Den underliga stillheten öfverallt gjorde henne beklämd och sedan hon druckit sig otörstig, kröp hon in i skuggan under ett stort klippblock. Hon hade föresatt sig att riktigt tänka ut, tömma hjärnan på det gamla och en gång för alla befria sig därifrån, men omgifningen fångade hennes sinnen, fängslade dem som i en förtrollning och drog tankarne utåt och halft motvilligt, halft liknöjdt gaf hon efter.
Öfver markens yta höjde sig en lätt imma liksom svett från nakna kroppar i strängt arbete och från bäckens andra strand vällde mot henne en blandning af exotiska vällukter, hvilka likt en rusgifvande ånga kom känslan att domna. Och där stod skogen, den härliga skogen i sin försommarfägring, där blomkalkarnas bjärta färger blandades i yppig täflan till en nästan sjuklig praktfullhet, som bländade synen. Blommor öfverallt, på hvarje gren, i klasar och knippen, i stora yppiga buketter, en färgkonsert, nej en fullständig orgie utan nyanser eller förmedlande öfvergångar, med de våldsammaste kontraster från mörkaste blått till oskuldshvit snö, från umbrabrunt till bjärtaste rödt, där de flammande motsatserna väfts af en aldrig tröttnande natur, som i hejdlös färgglädje skapat sig ett strålande nonsens med palettens alla färgsammansättningar. Det var slöseriet drifvet till sin yttersta gräns; framför henne hängde en jätteduk, på vilken en öppen hand styrd af en rusig hjärna ödslat med geni: det var natur.
