109
sedan människorna som en bagare sin deg, knådar ihop dem i stora klumpar, kaflar ut massan till en bred plätt och hugger ut likformiga stycken därur samt befaller dem därpå att lefva så godt de kunna. Och det kunna de ganska godt, de, som äro af samma degklump, ty de äro lika, och blott de slippa att vara sämre än andra, nöja människorna sig mycket ofta därmed. Individualiteten är utplånad, viljorna små och svaga och stödjande sig på vanans käpp stappla de omkring och skryta utan att rodna öfver sin liknet — ibland också äfven inbillade olikheter.
Kvinnan under stenen blef nedslagen öfver den riktning hennes tankar ständigt togo denna dag. Hon satte sig beslutsamt upprätt för att söka klarheten, och hon sökte ärligt öga mot öga med naturen, som ej vet af något svek. Och då sade hon sig, att hon varit ett sådant där träd med angripen kärna, lianerna hade börjat suga bort hennes kraft, och hon hade låtit det ske, emedan hon varit så van vid dem, att hon icke ens märkt att de funnits.
Det kom klarhet och förstående i blicken, lifvet var en gåta, påstodo somliga; hon trodde sig skönja dess lösning på långt afstånd och blef mycket stolt öfver sin lilla klokskap. Ja hon skulle skaffa sig ett mål, ty äfven på en obebodd ö, dit tvänne människor slungats fanns aet något att lefva för. Hennes ögon blefvo forskande, som om hon velat skåda till tingens kärna och äfven ett stycke där bakom. Ännu vågade hon ej lita fullt på sig själf, men hon var förvissad om att snart finna sitt mål och med det den lycka, som består i att hafva frid med sitt eget jag.
— Ja fri, sade hon högt som svar på en tyst fråga — fri från det gamla — men icke längre ensam.
Ännu tvänne timmar låg hon kvar bredvid klippan, sedan dref hungern henne till grottan. Hon drack några munnar vatten och bröt från en buske ett stort, bredt blad till skydd mot solen, som fortfarande brände lika het. Hennes stridiga känslor hade upplöst sig i ett blidt drömmeri om en framtid, då hon ej skulle vara ensam längre, och likt ett mildt duggregn föll vemodet öfver ett sinne, som stirrat sig trött på det, människor tro sig förstå men aldrig fullt skola fatta.
Hunnen till åsen mellan de båda sandslätterna tyckte hon sig känna marken darra under sina fötter. Hon stannade öfverraskad, men då intet märktes vidare, antog hon
