110
det vara en inbillning framkallad af det öfverretade tillstånd, hvari hon befunnit sig hela dagen, och fortsatte sin väg.
Halfvägs upp på berget ofvanför grottan stod Lind och såg med ena handen skuggande för ögonen på något, som syntes hafva väckt hans undran. Miss Elisabeth lät blicken dröja vid mannens gestalt och log åt, att solljuset liksom omgaf hans brunröda nacke med en gloria. Hon var glad åt det och åt allt denna dag, som skänkt henne ett hopp, utan att hon ännu visste, hvari det bestod. Och den ömhet, som finns nedlagd i hvarje kvinnas hjärta vällde med ens så fullt och rikt fram inom henne, att hon genast önskade visa sig god på något sätt.
Lind kom utför den motsatta sluttningen oupphörligt seende sig tillbaka.
— Det var besynnerligt, sade han flere gånger å rad halft för sig.
Hon hörde honom ej. Hon undrade endast, hur det skulle kännas att med handen stryka öfver hans sträfva hår. Hennes behof att visa sin ömhet just nu sökte sig detta utlopp, men då hon ämnade höja handen till en smekning, slog det henne att han troligen skulle missförstå åtbörden. Hon lät det vara, men det kostade henne en stor ansträngning att ej göra hvad hon velat.
Lind stirrade fortfarande mot väster, där vulkanen låg.
— Kände du inte … nyss? flämtade han hest.
Hon uppfattade ingenting annat af hans fråga än att han duat henne och på samma gång det oväntade tilltalsordet stötte henne, blef hon äfven glad däråt. I sin nästan exalterade sinnesstämning såg hon ingenting af verkligheten, i detta ögonblick förnam hon endast sitt okufliga begär att smeka, visa sig god och blid, hon ville blott genom synliga tecken tacka honom för hans outtröttliga omsorger om henne, ty också han var god, det hade solens gloria kring hans hufvud sagt. Och därmed lade hon lätt högra handen på hans hjässa alldeles som när en gammal klok moder välsignar sin yngste son, då han står i begrepp att företaga en lång, farlig resa.
Han kände knappt hennes hand på sitt hufvud, förrän han med en vårdslös rörelse slängde undan den, och först nu märkte hon, att han darrade i hela kroppen. Hans synbara ängslan väckte henne ur de vakna drömmarne och ifrigt, som alltid då man väntar en olycka, frågade hon. det vara en inbillning framkallad af det öfverretade tillstånd, hvari hon befunnit sig hela dagen, och fortsatte sin väg.
Halfvägs upp på berget ofvanför grottan stod Lind och såg med ena handen skuggande för ögonen på något, som syntes hafva väckt hans undran. Miss Elisabeth lät blicken dröja vid mannens gestalt och log åt, att solljuset liksom omgaf hans brunröda nacke med en gloria. Hon var glad åt det och åt allt denna dag, som skänkt henne ett hopp, utan att hon ännu visste, hvari det bestod. Och den ömhet, som finns nedlagd i hvarje kvinnas hjärta vällde med ens så fullt och rikt fram inom henne, att hon genast önskade visa sig god på något sätt.
Lind kom utför den motsatta sluttningen oupphörligt seende sig tillbaka.
— Det var besynnerligt, sade han flere gånger å rad halft för sig.
Hon hörde honom ej. Hon undrade endast, hur det skulle kännas att med handen stryka öfver hans sträfva hår. Hennes behof att visa sin ömhet just nu sökte sig detta utlopp, men då hon ämnade höja handen till en smekning, slog det henne att han troligen skulle missförstå åtbörden. Hon lät det vara, men det kostade henne en stor ansträngning att ej göra hvad hon velat.
Lind stirrade fortfarande mot väster, där vulkanen låg.
— Kände du inte … nyss? flämtade han hest.
Hon uppfattade ingenting annat af hans fråga än att han duat henne och på samma gång det oväntade tilltalsordet stötte henne, blef hon äfven glad däråt. I sin nästan exalterade sinnesstämning såg hon ingenting af verkligheten, i detta ögonblick förnam hon endast sitt okufliga begär att smeka, visa sig god och blid, hon ville blott genom synliga tecken tacka honom för hans outtröttliga omsorger om henne, ty också han var god, det hade solens gloria kring hans hufvud sagt. Och därmed lade hon lätt högra handen på hans hjässa alldeles som när en gammal klok moder välsignar sin yngste son, då han står i begrepp att företaga en lång, farlig resa.
Han kände knappt hennes hand på sitt hufvud, förrän han med en vårdslös rörelse slängde undan den, och först nu märkte hon, att han darrade i hela kroppen. Hans synbara ängslan väckte henne ur de vakna drömmarne och ifrigt, som alltid då man väntar en olycka, frågade hon.
