114
knif och dref allsammans rätt söderut, där de skingrades och försvunno. Mörkret tycktes växa, blifva tätare och tyngre, vulkanens fräna andedräkt blandades därmed i form af en kittlande svafvellukt, aska regnade torr och het och pimpstensstycken föllo prasslande genom trädens kronor, i vilka bladen knorrade sig, som om äfven de likt människorna velat göra sig mindre för att därigenom söka undgå förödelsen.
Plötsligt rodnade himlen och Lind såg upp. — Nej, morgonrodnaden kunde det ej vara, och han sänkte åter hufvudet. Bortom skogen flammade en dånande eldsvåda upp och belyste hafvet milsvidt. En väldig eldpelare bröt fram ur jordens innandömen och öfver den flöt rök i mäktiga vågor, svarta, blodröda och gula. Stundom kröp eldstoden ihop för att strax efteråt under bedöfvande larm störta upp, som om den ämnat klyfva himlahvalfvet, därpå sjönk den åter, belysande rökmolnen underifrån, så att de summo i rymden som smältande guld. Vinden kastade om och dref dem in öfver ön, skogen, marken, klipporna brunno, himlen glödde cinoberröd, en lavaström bröt sig väg ut i hafvet, som fräsande bubblade upp, steg, sjönk och vred sig i raseri öfver eldens intrång. Eldpelaren vacklade hit och dit en kort stund, sedan hämtade den nya krafter och vräkande undan rök, ånga och dunster steg den i en väldig kaskad rätt upp, fyllande allt med ett brus, som om millioner osaliga andar utkämpat en strid på lif och död.
Jordstötarne återkommo med längre mellanrum och voro ej mer så häftiga, sedan den underjordiska elden skaffat sig ett utlopp och slutligen upphörde de alldeles för att efterträdas af en svag men ihållande skälfning, som småningom dog bort äfven den. Med ett brus, som om flere tusen ventiler samtidigt släppt ut ångan ur pannor, hvilka hotade att sprängas sönder under för starkt tryck, rusade eldpelaren för sista gången brakande mot höjden. Det ibland blåbleka, ibland högröda skenet belyste klart hela nejden, skogens träd stodo som smärta pelare i en tempelsal helgad åt naturkrafternas gudom och så med ens föll allt samman, några bleka lågor gjorde ett svagt försök att leka eruption, men de slocknade snart, hvita ångmoln vältrade fräsande upp ur kratern, ön skakades af ett par svaga jordstötar och sedan bredde sig tystnaden, hvars tålamod förr eller senare skall vinna segern, öfver land och haf.
