Sida:Gustaf Janson Paradiset.djvu/113

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

113

förut så exalteradt yttrat om befrielsen ur deras fångenskap, ty hon visste att det, som gifvit lifvet, äfven gjort själfbevarelsedriften till ett af dess villkor.

De bägge människorna satte sig på marken, han med ena armen beskyddande öfver hennes skuldror, hon lutad mot hans sida, och darrande väntade de på det, som torde följa. Båda vände ryggarne mot det håll, hvarifrån de kommit, och kröpo ihop för att taga så liten plats som möjligt, det föreföll dem, som om faran blifvit mindre däraf. De vågade ej se upp, rädda att möta en ny öfverraskning, fruktansvärdare än någon af de föregående, bägge stirrade ihärdigt på samma fläck framför sig. Tid efter annan trängde bullret af klippor, som rasslande stöttes mot hvarandra och splittrades borta vid åsen, till deras öron, och då böjde de sina hufvuden djupare och sökte intala sig, att de hört orätt, att det var nog något annat, som skedde. Men när ett dån, starkare än de föregående ljöd, kved hon hjälplöst:

— Grottan!

Han svarade med att trycka henne hårdare intill sig, tala tordes han ej, rädd för ljudet af sin egen röst.

Dit där de sutto förnummos jordstötarne endast svagt som det mullrande ekot af en aflägsen åska. Ibland slog en röksky ned bakom skogen och svepte förbi dem, och luften var tryckande het, så att gommen blef torr däraf. Och plötsligt kom mörkret vältrande. Utan ett förebud kastade det sig blixtsnabbt öfver ön och samtidigt blef luften hetare och torrare. Det kom som en svart vägg ogenomtränglig för blick och tanke, det blef lefvande och tystnaden, som följde det åt, tryckte centnertung människornas skrämda sinnen.

Lind stönade svagt och miss Elisabeth snyftade. Hvarje fiber i deras kroppar skälfde, men de hyste ingen fruktan längre, de ägde åtminstone ingen förmåga att känna så. Det, som tilldrog sig, var för öfverväldigande, att yttringar af människosinnen skulle kunna finnas, ty hvad betydde deras viljor bredvid makter, som icke ens brydde sig om, ifall de voro till eller ej. De insågo bägge sin egen obetydlighet och utan att spilla tid på klagan eller hopp, väntade de undergång eller nåd.

Bakom dem på andra sidan skogen arbetade vulkanen. Rökmolnen stego lodrätt mot höjden, tills en vindkåre trettio fot ofvanför kratern skar af dem som med en skarp