Sida:Gustaf Janson Paradiset.djvu/119

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

119

Men äfven då var hon beredd att gifva med fulla händer och af allt sitt hjärta, ty de hade gjort henne till det hon nu var: moder, och hon anade, att barnen ganska ofta skapa mödrarne.

Så en dag, när flickan låg vid hennes barm och gossen lekte i sanden bredvid henne, utropade hon glad.

— Nu är jag icke ensam längre.

Lind, som sysslade ett stycke därifrån, vände sig med ett vänligt skratt mot dem och frågade.

— Nå än jag då?

Hon teg en kort stund som sökande svaret och sade slutligen.

— Du är blott deras far, men jag är deras mor, jag.

Han såg litet förvånad på henne och undrade, hvad hon menat med dessa ord. Hela eftermiddagen funderade han öfver deras innebörd, och som det nästan alltid skedde, när hans ouppfostrade hjärna arbetade för egen räkning, gingo tankarne vilse. Först trodde han sig förstå, att hon ämnade utesluta honom ur barnens kärlek, och någonting, som liknade afund, började röra sig i hans inre. Han ville genast döda den fula känsla, som rest sitt hufvud, men den lät ej aflägsna sig godvilligt, och ju mer han tänkte på samma sak, desto sannolikare föreföll det honom, att han gissat rätt.

— De ä’ mina också, mumlade han knotande öch från det ögonblicket sysselsatte han sig ständigt med gossen, flickan var för liten ännu, henne skulle han nog lyckas draga till sig framdeles. Men han hade ingen vana vid barn, hans smekningar voro hårdhändta, och i stället för att göra gossen glad, som han inbillat sig kunna, flydde den lille till modern, så fort han nalkades.

— Det var en besynnerlig pojke, sade Lind en dag efter ett nytt misslyckadt försök att roa honom — han springer långa vägar för mig.

Kvinnan tog honom i sin famn och tryckte honom ömt intill sig.

— Han vet, att hos mig får han allt, sade hon.

— Inte vet en sådan där liten byting någonting.

— Han vet, hvad han behöfver veta.

Lind sökte en invändning, men fann den ej och teg slagen af det triumferande uttrycket i hennes ögon. Han blef osäker och ämnade tigande gå sin väg, men så tyckte han, att han grubblat för mycket på denna sak för att utan