Hoppa till innehållet

Sida:Gustaf Janson Paradiset.djvu/120

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

120

vidare gifva vika, han föresatte sig med ens att slå ett stort slag. Men som alltid när en man går bröstgänges till väga för att vinna klarhet i något afseende, där en kvinnas känslor äro inblandade, valde han oriktig väg.

— Ä’ det din mening, att pojken inte ska bry sig om mig? sade han och ögonen sköto en hastig blixt mot den, som var anledningen till frågan.

Hon hade märkt hans blick och blef hård som stål däraf.

— Hvarför skulle han det, när han har mig? frågade hon tillbaka.

Lind stoppade sitt långa skägg i munnen och tuggade därpå. Hans vördnadsfulla beundran för följeslagerskan, i hvad han ännu någon gång kallade deras olycka, var för stor, att han skulle vågat svara i samma ton. Oaktadt allt hvad hon gjort, för att de skulle närma sig och fullt förstå hvarandra, fanns arbetarens respekt för den öfverordnade kvar innerst inne i honom, och denna känsla, hvarifrån han aldrig fullständigt lyckats frigöra sig, retade upp honom just nu, något, som förut aldrig händt.

— Jag ä’ pojkens far, sade han kärft.

Hon höll upp gossen på raka armar framför sig för att riktigt kunna betrakta honom.

— Nej, sade hon till slut — mina barn ha blott sin mor.

Lind brast omotiveradt ut i ett tvunget gapskratt.

— Det var litet det, sade han spefullt.

— Det är tillräckligt för mig och dem. — Hon satte gossen på sanden, ställde sig framför Lind och började utan att höja rösten öfver det dämpade tonfall, hvari de vanligtvis talade, men så lugnt och beslutsamt, att han kröp ihop och ej vågade höja blicken till henne. — Du tycks ha missförstått mig. Då kan det vara på tiden, att jag talar ut, så att du ej gör det längre, innan barnen blifvit så stora, att de själfva börja tänka. Du är ingenting för mig, ingenting, men Karl här och lilla Bess äro mina tankars, mina drömmars och min längtans frukt. För mig äro de mer än allt och mitt lif har endast det värde, det äger för dem. Jag lefver för och genom dem och kan icke göra det utan dem. Tror du, att jag, som skulle hindra själfva solen smeka dem med sina strålar, ifall det ei vore nödvändigt, tillåter en människa höja ögonen till dem! De äro och förblifva mina … mina och ingen annans. Du,