123
Sedan tog han plats vid hennes sida och sade med lätt darrande stämma:
— Det har funnits en människa före oss här på ön.
För det rådande mörkrets skull såg han ej, att hon frågande riktade blicken mot honom, men han visste, att hon gjorde det, och började berätta.
— När jag gick bort i går, tog jag vägen öfver sköldpaddsplatån å’ kom ända fram till klipporna vid södra stranden. Du vet ju, att där alldeles som här framför oss, finns en liten vik, dit ingen af oss brytt sig om att gå, eftersom vi ha tillräckligt med krabbor här än så länge. Jag stannade där uppe å’ stirrade på sanden nedanför, å’ så tänkte jag … Han hejdade sig tvärt och tystnade.
— Hvad tänkte du? sporde non entonigt.
— Jag … nej det hör inte hit.
— Du måste säga mig, hvad du tänkte, inföll hon lugnt.
Han tvekade ännu men fortsatte sedan:
— Nå, jag kan ju säga det då. Jo, jag tänkte som så, kanske finns det en grotta här i berget också, jag skall … jag skall se efter å’ slå mig ned där, jag ä’ ju så svår så …
— Du tänkte orätt då, afbröt hon lungt — och du hade handlat ännu mer orätt, om du gjort det. Tänkte du inte på barnen?
— Jag tänkte bara på dig, sade han undvikande.
Hon höjde litet otåligt på axlarne.
— Jag tänker endast på dem, detsamma bör du göra; fortsätt!
— Det ä’ nog som du säger, sade han med en underton af glädje i rösten. — Men då funderade jag bara på det å’ så klättrade jag utför klipporna. Som du vet ä’ stranden mycket högre på den sidan, min väg blef lång å’ jag måste göra stora krokar emellanåt. Bäst det var, hajade jag till å’ blef stående, framför mig lågo tre trappsteg ordentligt uthuggna i klippan, å’ nedanför dem fortsatte en väg, som trampats otaliga gånger. Jag blef hvarken rädd eller förvånad, ifall det på ön funnes flere människor än vi, skulle jag säkert ha sett någon af dem under mina ströftåg, men att inga andra än människors fötter trampat stenarne, det märktes nog. Jag tänkte icke alls, jag gick blott vidare, följande gångstigen. Femtio steg lång var den ungefär, sedan slutade den vid en grotta, betydligt större och rymligare ån denna. Jag steg in a’
