122
— Nåväl, jag skall öfva mitt tålamod, jag skall gifva vika i allt, som ej rör barnen, ty på dem får icke skuggan af en oren tanke falla.
Först efter mörkrets inbrott kom Lind åter. Han stannade tyst nedanför sluttningen och såg upp till henne, där hon satt.
— Hvarför kommer du inte hit? frågade hon slutligen.
— Jag väntar, svarade han undergifvet och stod kvar där nere.
— Det skall du icke göra för min skull. Kom upp, jag har tagit ned repet med hudarne …
Som drifven af en inre makt sprang han några steg mot henne, men stannade på nytt och svarade med hennes egna ord:
— Det skall du icke göra för min skull. Det är nog bäst, att det blir som du vill.
— Jag vill det, du vill. Kom nu!
— Nej, det är jag, som vill det, du vill. Jag kommer.
Ljudet af deras dämpade röster klang högtidligt genom nattmörkret. Bägge kände, att en strid utkämpades mellan dem och de visste, att den gällde ett mål väl värdt sin möda och att den måste stridas slut just nu, medan såret efter deras missförstånd var öppet, på det att intet, som kunde hindra deras läkande skulle komma emellan. Här ute i ensamheten blefvo de stora orden ej löjliga, ty de tankar och känslor, som fostrats i naturens sköte, veta ej af hat, endast kärlek och förstående och det som är samma sak förlåtelse. Den strid, hvartill båda gått med det fasta beslutet att segra genom eftergift, blef mycket kort.
Då han hunnit dit upp, stannade Lind bredvid henne och bad vekt:
— Förlåt mig!
— Det har jag redan gjort och nu skall du förlåta mig mitt misstag. — Hon räckte honom sin hand, som han fattade och tryckte, sägande:
— Du kan inte misstaga dig.
Hon kände, hur det började arbeta inom henne, då han så undergifvet gaf vika i allt, och blidt frågade hon:
— Förstår du mig, säg!
— Neej, men jag vet, att du har rätt.
En stund stod han orörlig med hennes hand i sin och bägge kände, att de nu voro så eniga som aldrig förut.
