Hoppa till innehållet

Sida:Gustaf Janson Paradiset.djvu/125

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

125

sig själfva, drogos deras tankar till den eller de, som en gång vistats här. Ingenting angaf, att det varit för flere eller färre år sedan, endast litet multnade lämningar af något, som de antogo varit klädespersedlar, skräpade i en vrå och sjönk ihop till en obetydlig stofthög, då Lind med foten rörde därvid.

När de sett sig omkring en stund, gick Elisabeth fram till pulpeten i grottans bakgrund och öppnade bibeln därpå. Ett par af de gulnade bladen lossnade och föllo med ett sakta prassel till golfvet. Hon drog sig hastigt tillbaka, men fattade genast åter mod och lyftade den tunga boken från sin plats, för att bära den fram i dagsljuset.

— Den där har legat här länge, yttrade Lind dämpadt.

Elisabeth nickade tyst och vände några blad för att läsa en vers eller par. Men boken befanns tryckt på ett för henne främmanae språk, som hon antog vara latin.

— Läsa kunna vi ej, mumlade hon — men en bibel ha vi likväl.

Och det var, som om närvaron af denna böckernas bok gifvit dem större tillförsikt och kommit bägges krafter att växa.

Lind samlade varsamt ihop bladen och tog pärmarne för att lägga dem på sin plats. Då märkte han, att någon med ett spetsigt föremål ristat bokstäfver i pappen och sedan fyllt riporna med en mörk vätska. På detta sätt hade en visserligen suddig men dock fullt läslig skrift frambringats.

— Det … det ä’ visst engelska, yttrade han fortfarande lika dämpadt.

Elisabeth tog pärmarne och läste halfhögt:

»Jag har gräft en graf vid stranden och innan jag somnar, för att ej vakna mer, skall jag lägga mig på dess botten, knäppa ihop händerna öfver bröstet och sluta ögonen, som då ej längre skola se den blåa, löftesrika himmelen och den gröna, trofasta skogen. Jag vet, att den lösa sanden snart skall rasa ned och småningom fylla gropen, där den handfull stoft, som varit min kropp, multnar. Ingen skall finna mig, jag har varit.

Och du, som sedan kommer hit, dig skänker jag »Den lyckliges ö», stanna och följ mitt föredöme. Men ensam bör du vara och kan du det ej, aldrig fler än två, ty män-

Paradiset.14