126
niskan är människans ende fiende. — Mitt stoft hälsar ditt och må din ande växa!»
Långsamt sjönk den styfva pärmen ned i Elisabeths knä och bägge sutto tysta utan att kunna göra sig redo för de skiftande intryck, den oväntade upptäckten, att en människa före dem vistats på ön, gjort. Icke en stafvelse eller ett tecken angaf hvem den okände varit. Ifall han skeppsbruten slungats upp på stranden eller frivilligt sökt en tillflykt utanför världen, därom meddelades intet. Det var en, som efter att hafva tillkämpat sig sitt lugn, gaf andra ett råd; ville de sedan följa det, fingo de själfva afgöra; åt hvem rådet gafs bekymrade honom icke. Han kände antagligen sig själf och många andra, han misstrodde människors krafter och de första, som läste det korta testamentet, tyckte sig märka den halft vemodiga, halft trötta själfironi, hvarmed han ristat sina tecken i pärmen, därmed gifvande efter för ett äkta mänskligt om än oklart begär, att draga en främlings tankar till en annan främlings öde.
De sutto tysta och andäktiga, medan ekot af denna röst från andra sidan grafven gaf något högtidligt åt stunden. Namnlös och bortglömd var han som de, och han hade böjt sig. Deras blickar möttes och de sågo, att de tänkte alldeles detsamma: hade icke de gjort rätt uti att äfven böja sig? Ett vackert leende drog öfver Linds kantiga drag och återskenet däraf afspeglades på Elisabeths ansikte. De nickade åt hvarandra och försjönko i sin stämningsrika tystnad, som gaf så många stora och hoppfulla tankar.
Och när de tänkt på sig själfva och hvar och en på sitt sätt jämfört tillräckligt länge, fann Lind det bästa, som kunde sägas. Blottande sitt hufvud sade han okonstladt:
— Vi ska’ bedja för hans själ, han har kanske varit mycket olycklig en gång.
Bägge föllo på sina knän och bådo sakta för främlingen, ty det är i ensamheten människan lär sig fatta, att hon måste söka hjälp hos högre makter, men när de tränga ihop sig i flockar, blifva de öfvermodiga, då de se sitt stora antal — och glömma.
En stund efteråt lämnade de den okändes boning och återvände till sin grotta, medtagande bibeln. När de hunnit dit igen, sade Elisabeth allvarligt:
— Glöm aldrig, att vi äro på »Den lyckliges ö».
