129
— Fiskar, utbrast gossen halfhögt och pekade utför strandbrädden.
Flickan upprepade samma ord ännu saktare och bägge kröpo baklänges ned från klipporna, de kände till, hur lätt hafvets invånare blefvo skrämda och flydde, då de sågo någon röra sig på stranden.
Gossen sprang snabbt till grottan, tog fram metdon och agn under en häll och återvände till klippranden. Det fiskstim hans skarpa ögon upptäckt, tumlade om i själfva vattenytan nedanför dem och tycktes endast vänta på att blifva fångadt. Så fort refven kastats ut blef det genast napp. Liggande framstupa på marken iakttogo barnen de glupska djuren, som trängdes kring den klumpiga kroken och tyst skrattande togo de emot hvarje fisk, som drogs upp.
— Tolf, sade gossen enstafvigt, när lika många fiskar lågo på sanden bakom honom, och lindade ihop refven. Han nåde lärt sig att aldrig fånga flere än, som kunde användas för dagen, samt att ingenting fick förfaras. Hur stort nöjet att meta än var, upphörde han därmed, då det bestämda antalet blifvit fullt.
Flickan nickade tyst och så brusto bägge ut i ett klockrent skratt. De hade slutat, nu gjorde det ingenting, om de skrämde bort de öfrige, morgondagen skulle föra långt flere tillbaka till samma ställe. De fiskar, som ännu visade tecken till lif dödades, hvarpå flickan med en hvass sten fjällade och ränsade dem. Sedan buros de till kokplatsen och anrättades af Elisabeth, medan gossen sträckte ut sig i skuggan. Flickan sprang beskäftigt kring modren och räckte henne än ett, än ett annat föremål och alltid visste hon i förväg, hvad hon borde lämna, innan en önskan därom blifvit uttalad. Allt skedde tyst och mjukt med korta vänliga skratt och smeksamma åtbörder, som besvarades af mödren, den lilla lekte som en kattunge och gjorde samtidigt nytta. Gossen vände sig bekvämt på ena sidan, betraktade dem och instämde i skratten. Glädjen växte, tills han plötsligt sprang upp, grep systern om lifvet och började tumla om med henne, så att sanden yrde kring dem. Små gälla skrin, jublande skratt och leken brusade vidare öfver stenar och sand och i ett nu slängde de af sig getskinnskoltarne och hoppade i vattnet för att bada.
Deras munterhet ökades ännu mer, då Lind visade sig på klipporna ofvanför grottan, öfver nacken bärande en grymtande gris, som ihärdigt sparkade med sina samman-
