XI.
Likt svarta och hvita pärlor, trädda på ett snöre, följde
nätter och dagar hvarandra. För hvarje solhvarf fogades
tvänne nya pärlor, en svart och en hvit, till de föregående.
Raden af dem växte i oändlighet och de båda människorna
sågo de första försvinna så långt borta, att de ej längre
kunde minnas, hvar de en gång börjat. På flere månader
ungefär visste de ej mer, hur lång tid de tillbragt på ön,
och de frågade ej heller därefter, tid i vanlig bemärkelse
var ett begrepp, som knappt existerade för dem.
Lind visade aldrig på något sätt, att han saknade det förflutna eller längtade efter något nytt, och för Elisabeth fanns intet annat än det närvarande och de bägge barnens framtid. Hon var nöjd, hon märkte dag från dag, hur tankarne växte sig större och starkare i det omgifvande lugnet. Framför henne låg som ett stort fält, till hvars gränser blicken ej nådde, men öfverallt hvart hon såg spirade sköna och befriande tankar upp, blommade och buro härliga frukter, och det fältet var ensamt hennes, en främmande skulle aldrig beträda det.
Nu satt hon nedanför grottan och åsåg hur barnen lekte vid stranden. Gossen, tioårig med kraftiga, väl utvecklade lemmar, var ibland pojkaktigt öfvermodig gent emot sin spädare syster, men på samma gång låg något ömt beskyddande i hans sätt, han visste sig vara den äldre och större. Bägge barnen hade ärft modrens mörka, djupa ögon, men deras hår var ljust och flöt som glänsande guld nedåt ryggarne. Rösterna ljödo mjuka i stillheten och som deras ordförråd ej var stort, yttrade ingendera mer än högst tre, fyra ord i sänder.
