132
— Hu, att härska med skräck, att bevisa sin öfverlägsenhet genom att vara grym, att slå, sarga och döda, är det att lefva?
— Det har blifvit det … och för barnens skull måste jag. Sedan få de själfva göra, som de vilja.
— För barnen! — Hon räckte honom tacksamt handen, för deras skull var allt tillåtet.
Och nätter fogades till dagar, dagar till nätter, det långa pärlbandet växte; mer och mer af det förflutna gled bort i glömskans mörker och mer väntades af framtiden, som låg gömd bakom ett vardandes ogenomträngliga förlåt.
- — — —
Haf och land badade i sol.
Luften genomskinligt klar långt bortom den höjd, dit tanken buren på hänförelsens vingar stundom vågar höja sig. Hafvet låg gulhvitt med en skiftning i matt grönt på djupet, längst bort vid synranden bländande, ljusmättadt hvitt i alla nyanser däraf och i luften hängde sol, sväfvade sol, brann sol, hvitt i hvitt.
En flock tärnor skuro knifskarpt genom den i hvitt glödande atmosfären och skänkte ögat en kort stunds hvila. äå voro de borta, drunknade i det ljusa och den hvita hettan rådde suveränt ensam öfver oändligheten mellan det svagt blåa högst uppe och det matt gröna djupast där nere.
Det brann af hetta öfver klipporna, det ångade af kvalmig fuktighet från skogen. Öns andedräkt steg fylld af blommornas vällukter och förpestad af ruttnande slam och växtämnen upp ur gölar och kärr. Det låg hot om febrar i den och den lockade sinnena på samma gång den varnade.
Elisabeth satt i grottans öppning och lyssnade till barnens jämna andedrag. De sofvo ännu och hon ville ej väcka dem. Sådana dagar, som denna lofvade att blifva, undveks hvarje onödig rörelse och den, som i likhet med de små förmådde sofva, for mest väl däraf. Under tiden satt Elisabeth i bergets skugga och lät blicken sjunka i det hvita. Och utanför detta låg världen, som hon ej saknade, eftersom hon redan glömt den så mycket det är möjligt att glömma det, som aldrig gör sig påmindt.
Lind hade nyss släpat sig uppför sluttningen för att se till sina snaror, men han hade ei tagit många steg, förrän han stannade och ropade ned till Elisabeth.
