133
— Se … se …!
Hon reste sig håglöst och såg frågande upp till honom. Darrande af öfverretning höll han handen sträckt mot norr och så snart han märkt, att hon hört hans rop, vände han om och började trots värmen springa öfver stenarne.
Elisabeth följde riktningen af hans finger och förde bägge händerna krampaktigt mot hjärtat. Hvitare än det hvita rundt omkring nöjde sig någonting obestämdt öfver vattenytan, som flammade i alla färger, tills de förenade sig i det gulhvita, som brann, så att lätta ångor liknande ett tunt, silfverhvitt flor steg upp därur. Längst nere vid horisonten i norr dröjde den bjärt hvita fläcken och hon stirrade på den med ögon vidgade af onaturlig undran, ty fläcken förstorade sig, växte minut efter minut och från att hafva varit rund blef den fyrkantig.
— Ett skepp, mumlade hon hest och stödde sig mot klippväggen — ett skepp. — Det dröjde länge, innan hon förmådde göra sig reda för hvad detta innebar. — Räddningen, brusade det upp inom henne, men nästa sekund blef hon iskall af smärta och ett vildt klagande skri bröt fram öfver hennes läppar. — Barnen, barnen! — I ursinnig brådska började hon klättra uppför berget. Hon hvarken hörde eller såg nu, hon tog miste om vägen, halkade ned, sprang upp igen, klättrade vidare, sargade sönder sina bara fötter och nådde platån där uppe blödande ur flera sår. Hon såg hvarken till höger eller vänster utan ilade framåt, hoppade öfver rämnor och gropar, halkade och föll men kände ingen smärta efter slagen, hon endast sprang i svindlande fart mot vulkanen. Hennes bröst flämtade, fötterna blödde och svarta fläckar skymtade för ögonen, men hon sprang, endast sprang.
Uppe på höjden stod Lind svängande en stor löfruska och skrek sig hes. Han var vild af hopp, stampade i marken, vrålade, så att rösten ibland svek honom, sedan började han på nytt igen.
Seglet där borta kom närmare och närmare. Om två, kanske redan om en timme, skulle de se fartygets däck och då voro de räddade. Det hopp, han begraft för länge sedan, sprängde grafven, stod upp lifs lefvande och han skuttade, dansade, svängde löfruskan och tjöt utom sig af glädje.
Elisabeth stannade ej en sekund för att hämta andan. Rätt genom de hoptrasslade busksnåren trängde hon fram
