14
en fattig arrendator, hade mrs Devereux äfven sagt. Visst var det mycket vackert och berömvärdt af en ung man att uppoffra sitt lugn för att draga ut bland hedningar, men nog betedde sig pastorn litet löjligt alltid.
Miss Elisabeths önskan blef naturligtvis åtlydd. Men som hon på många tecken också märkte — och en kvinna misstager sig sällan i dylika fall — att något obehagligt lätt kunde inträffa denna afton, bröt hon upp ovanligt tidigt och drog sig tillbaka till sin hytt, följd af modren, hvilken likt de flesta välvilliga mödrar ansåg det för en plikt att i allt lyda sin vackra dotter.
— Kan jag få säga er ett par ord, Strikland, sade m:r Hooker, så snart de bägge damerna hunnit utom hörhåll.
M:r Hooker hade blifvit bekant med m:r Strickland ombord på »The Eagle» och lydigt följt i hans kölvatten en vecka. Att de kunnat blifva vänner — i detta ords alldagliga bemärkelse — för hela lifvet är ej omöjligt, så vida miss Elisabeth icke funnits. De insågo snart, att en fientlig hållning, skickligt dold under världsmannens förbindliga mask, bäst anstod dem, och de iakttogo en väpnad neutralitet, hvilken m:r Hooker likväl ej tvekade att bryta, så ofta han ansåg med sin fördel förenligt. Att något annat än ett par artigt växlade stickord skulle blifva föjden af deras rivalitet förmodade ingen, men föregående afton hade den rödhårige dragonlöjtnanten gjort vissa antydningar, hvilka betydligt enerverade m:r Hooker. När löjtnanten märkte detta sjöng han rent ut, distraherade därigenom sin medspelare och skrapade hem tjugutre pund på kuppen, ett väl behöfligt plus i hans magra sold. Och så fick m:r Hooker sina ögon öppnade för kontant betalning. Hvad så väl han som löjtnanten menade därmed är svårt att säga, säkert är dock, att m:r Hooker ansåg den andre hafva gjort sig en stor tjänst. Han sof ytterst illa den natten och hela dagen sökte han endast ett lägligt tillfälle att i sin ordning sjunga ut för m:r Strickland, men ett sådant fann han ej. Nu blef det honom omöjligt att vänta längre och när han i Stricklands sällskap hunnit fem steg från den lyssnande gruppen af damer och herrar började han med en af förbittring skälfvande stämma:
— Ni är … ni är …
— Mår ni inte väl, Hooker, er ton är litet egendomlig. Skola vi tillskrifva värmen …
— Ni är en fördömdt bakslug slyngel, det är ni! Tror
