13
Dollarsprinsen svor inom sig ve och förbannelse öfver Stricklands lätthet att alltid finna det mest passande svaret, ty miss Elisabeths ansiktsfärg var för ögonblicket högre än den egentligen behöft vara vid åhörandet af en vanlig artighet.
— På er dyrkan tror jag inte, svarade emellertid den unga damen och återtog på samma gång sin solfjäder — edra eviga sarkasmer svära högt mot den.
— Den, som … den, som … hur lyder det där bibelspråket om kärleken och agan, pastor?
— Hvad för något, m:r Strickland? Jag hörde inte er fråga.
— Stör inte pastorn, Strickland! inföll m:r Hooker, som genast begagnade tillfället att kasta sig öfver en mindre sönd motståndare. — Han håller antigligen på med en beräkning af hedningasjälarnes verkliga värde. Hör nu, pastor, säg mig en sak! Ha hedningar själar eller få de sådana först sedan ni omvändt dem?
— M:r Hooker, jag undanber mig allt skämt med heliga ting!
— Nej, äro hedningarne heliga? Hvarför gör ni er då besvär med att omvända dem?
— M:r Hooker! — Träffad i sin ömtåligaste punkt reste sig den lille, fete prästen, glödande af förbittring.
— Genera er inte, pastor! Jag duellerar aldrig, när det är så här varmt.
Pastorn gjorde en knappt hörbar reflektion om någonting, som betänkligt liknade »en hop ogudaktiga idioter» och rusade öfver däcket med en fart, som kom damerna att förskräckta draga åt sig sina klädningar.
— Ett ögonblick, pastor! ropade m:r Hooker efter honom.
— Nej, låt det vara nog nu, bad miss Elisabeth och såg leende på den hetlefrade prästmannen, som just försvann utför mellandäckstrappan.
Under resans första dagar hade hon betydligt mer energiskt tagit pastor Morris i försvar, men m:r Hookers sega envishet hade snart gjort det till ett stående aftonnöje att reta prästen. Och sedan man väl börjat tolerera hans dåliga kvickheter på den andres bekostnad — hans far är ju millionär flere gånger om, hade mrs Devereux anförtrott sina grannar — hade man slutat med att längta efter ordstriden med pastorn — Morris är ju bara son till
