Sida:Gustaf Janson Paradiset.djvu/140

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

XII.


Sval, daggtung natt öfver ö, som sofver på oceanens barm. Under träden djup, ogenomtränglig skugga, där mörkret härskar ensamt och där däfven luft mättad af den unkna lukten från löf, som ruttnar bort, ligger likt ett mjukt täcke öfver marken. Och utanför detta den starka, söta doften af natt, i hvilken millioner blommors andedräkt flyter ut, hviskande sin korta vackra saga om ett lif i solglans och färgglädje.

Öfver ön himlens mörka hvalf och längst borta de skimrande ljusen från andra världar, hvilkas sken som en aning når fram till människobarnen och förkunnar dem, att utanför deras lilla klot, större och mäktigare finns annat, om hvilket de tro allt utan att veta något.

Natten har hvilat ut. Från purpurbädden stiger solen upp bakom morgonens dimmor och ljuset tager allt i besittning. Vågor mättade af värme bölja genom luften och falla ned öfver allt upplösande mörkrets dunster i en bomullsmjuk väta, som gjuter lefnadslust i växternas fina ådror och komma dem att spritta upp ur nattens korta slummer. Det blir dag under ormbunksträdens konstrikt skurna blad, där skuggan står mörkgrönt sval och fukten hänger som en tät slöja. Fåglar kvittra sin morgonbön på tusen olika melodier och insekterna krypa fram ur sina gömslen för att stämma in i glädjekören. Och himlen är blifven blå och djup, oändligt djup med små mjölkhvita moln.

Sol stiger högre. De främmande himlakropparne som vinkat en sista hälsning till en annan planet, drunkna i klarheten. Sol stiger högre, ljuset tränger in öfverallt och natten är glömd — en hel dag.