Hoppa till innehållet

Sida:Gustaf Janson Paradiset.djvu/141

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

141

Snart är det endast sol öfverallt, sol som brinner och bränner, som förtär och gifver lif, sol, som letar sig väg till hål, där fukt och skugga drömt sig vara ensamma herrar och där dagern skiftar ärgigt grönt under blad, hvilka skälfva i aningsfull längtan inför slösaren naturen, som gifver mer än nuet begär, mer än det kan fördraga. Ymnigheten flödar öfver, stiger likt fradga, pressas ut ur jordens alla porer och från djur och växter ljuder lofsången: lif är nåd.

Och när dag lefvat sjunker den i nattens famn, mörkret vrider spiran ur ljusets trötta händer, hvilans tid är åter inne. De som lefvat för att lefva, hvila för att kunna lefva mer, naturen sluter ögonen och natt råder. — — —

Nätter följde dagar, dagar nätter, veckor blefvo månader och år fogades samman af månader. År försvunno, nya stego upp och gingo bort och det blef en lång tidrymd, som människorna tillbragt på ön. Elisabeth var en medelålders, kraftig kvinna med långsamma men säkra rörelser, breda höfter och starka armar vana att lyfta stora tyngder, när så fordrades. Lind var en gammal man, utefter hvars bröst ett långt patriarkskägg böljade och på hvars axlar det hvita håret föll ned, ännu säfligare än hon och mycket tystlåten. Deras barn voro nu tre, Karl fjorton år, Bess tretton och en gosse nyss fyllda sex och som fadern kallade Oskar efter en regent som han aldrig sett men likväl vördade, ett minne af det förflutna, som han stundom kom ihåg men ej längre saknade.

Saknaden, den sista känsla från hvilken han och kvinnan gjort sig fria, fanns verkligen ej mer hos dem. Sent omsider hade den vikit för nytt och det, som fyllt dess plats och ej lämnade något annat rum var barnen och tanken på dem. De bägge människor hade småningom lärt sig, att ingen lefver för sin egen skull, och på den lärdomen byggde de ett nytt lif.

Men det förflutnas rötter voro djupt fästade i deras inre, de lossnade ej med mindre än att de refvo ned en hel värld och sådde gräs öfver ruinerna, och knappt då vågade de tro. Först när allt hvad de förut ansett rätt eller åtminstone allt, som de visste gick under detta namn, plånats ut och strukits bort, som om det aldrig varit värdt att finnas till, först då drogo de det djupa mäktiga andedrag, som sade dem att de stodo vid målet. Och när de ändtligen hunnit så långt, att de frigjort sig från den offi-

Paradiset.15