143
— Ja, sade han slutligen — nu vet jag det inte.
— Inte heller jag, fortsatte hon. — Och om vi verkligen mistat något, ha vi fått oändligt mycket mer i stället.
Han såg upp till henne och svarade med stark tonvikt på hvarje särskildt ord.
— Jag vet, att jag fått det.
Då gick hon fram till honom och läggande sin ena hand på hans hufvud, sade hon.
— Jag tackar dig! Blott genom att säga det, ger du mig mer än jag förtjänar, du, som alltid gifvit och alltjämt ger.
— Hvad skulle jag annat göra? frågade han enkelt och tillade, medan en mörk rodnad höljde hans bruna kinder och de små vänliga ögonen skygga sågo bort. — Det är ju för dig.
Hon nickade och gick tyst men glad ifrån honom, som hon alltid plägade göra, när hans manligt stora och på samma gång barnsligt blyga kärlek tvingades att gifva sig tillkänna.
Men han satt kvar på klipporna och såg med sitt breda, innerliga leende efter henne.
— Hvad är det för konst att ge, sade han halfhögt. — Det är ju endast det jag vill. Och tröttnar inte du att taga emot, inte tröttnar jag att gifva. — Han brast omotiveradt i skratt, ett mjukt, smekande barnaskratt, och under det en yster vindfläkt oredigt bredde ut det isgrå patriarkskägget öfver hans ansikte, sade han djupt nere i bröstet. — Jag har ändå fått mer än ett helt lif kan ge igen.
Så täflade de med hvarandra i osjälfviskhet och blefvo starka och glada däraf. Och barnen, som blott märkt det goda hos två goda människor men aldrig hörde yttringar af vrede, otålighet, hat eller annat, som gör andra människors lif tungt och svårt, visste icke ens om dessa till namnet. Och när Elisabeth om kvällarne togo plats på en af stenarne utanför grottan, flockade de tre små sig kring modern och bådo henne tala, och hon gjorde det.
Ibland berättade hon för dem om världen, som var så ofattligt stor från människosynpunkt och där det var mycket svårt att lefva, emedan godt och ondt blandas om hvartannat till den grad, att dödlige endast sällan förmådde skilja dem åt. Och när hennes åhörare blefvo sorgsna till sinnes däröfver, ty de trodde att allt lefvande blott ville det goda för dess egen skull, tröstade hon dem med, att
