144
det skulle segra till slut. Då logo de unga och mannen bakom henne nickade åt dem, han visste det, sade han.
— Ja, barn, sade hon en gång — att vara lycklig är att förblifva god. Nu när vi veta det, kunna vi lefva väl.
— Eftersom du sagt det, mor, sade Karl allvarligt — så veta vi, att det är sant.
— Ja, inföll Lind, som kommit fram till dem och nickade gillande mot honom — hon har alltid rätt.
Och när solen sjunkit uppsökte de sina hviloläger och sofvo en sund, stärkande sömn efter den dagens arbete för att med friska krafter och glada sinnen kunna taga vid med det, nästa dag förelade dem.
Tidens långa pärlband med de svarta och hvita kulorna, som betecknade nätter och dagar, växte. Dess början försvann i glömskan och dess fortsättning gled upp ur framtiden, som hoppet gjorde ljus och trygg. Den vecka, som bildade öfvergången från den torra årstiden till regnperioden, var inne, och liksom om dess första morgondimmor med fört olust och farhågor, blef Lind plötsligt tystare än vanligt och började nästan misstänksamt se sig omkring, hvar han gick.
Elisabeth iakttog hans beteende och när han märkte hennes frågande ögonkast, blef han, som aldrig lyckats dölja en känsla, än mer sluten. Hon undrade i tvänne dagar, hvad det kunde vara, som gjorde honom sådan, och då hon ej fann något, frågade hon till slut.
Han såg glad ut öfver, att hon brutit tystnaden, och svarade i en rädd hviskning:
— Tänk om någon kommer hit och stör oss.
Det slog henne genast hur underligt det var, att de två, som en gång längtat sig sjuka till kropp och själ af ifver att komma därifrån, numera lika mycket, ja mer fruktade att ej få stanna. Hon log åt sig själf och den rädsla, hans ord väckt, och lade som alltid beskyddande handen på hans hufvud.
— Må hvem som vill komma, vi äro härdade. Vi ha lidit oss starka. — När hon sagt det, föreföll det henne, som om det varit ett brott att tänka på andra än barnen och hon började tala om dem. Hon gjorde det i snabba meningar och med hetsig ifver, ty hans fruktan smittade. Men snart skakade hon den af sig, hon visste ju, att för deras skull voro de båda i stånd till allt. Frestelser funnos ej längre för dem och hvad skulle då vara nog
