146
Vid stranden plaskade med regelbundna mellanrum våg efter våg mot stenarne och utanför stönade bränningen svagt men oryggligt envist under sin fruktlösa kamp mot korallrefven.
Efter hand sjönko dimmorna i öster och det hölje, som stängt blicken inne på en liten trång omkrets, rullades långsamt undan, men vid västra stranden med dess hvassa klippkanter bet det hvitgråa sig hårdnackadt fast. Så flöt längst bort en bred ljusstrimma upp närmast vattenytan och när den hvilat en stund liksom för att hämta krafter, började den skifta i rosenrödt. Oväntadt sköto några skarpa strålar likt spjut in i den sega massan, klöfvo den på bredden och längden och lämnade blott här och där ett par dunmjuka flockar, hvilka oroliga och vilsna sväfvade af och an i den allt torrare och torrare luften.
Dimmans rifna flickar hängde hjälplösa, sökande ett stöd, vaggade lätt för morgonbrisens första fläktar och föllo sakta mot hafvet, hvarifrån de utgått. Men öfver ön sjönko de sista resterna ned likt ett mildt vårregn och förvandlade sig till daggdroppar, hvilka en kort stund glimmade i blommornas kalkar.
Elisabeth kom ut ur grottan, hejdade sig bländad i dess öppning och skuggade med handen för ögonen. Efter henne följde barnen muntra och lekfulla för att skynda ned till stranden och bada.
— Se barn, se! utropade hon. — Paradiset på jorden — och hennes högra hand beskref en cirkel i luften — här liksom öfverallt, där människor vilja, att det skall finnas. Och se där … där är solen!
— Ja, solen, jollrade Oskar och blinkade ännu sömndrucken mot ljuset.
Medan Elisabeth stod där, under det att nattens milda mörker blandadt med dimmans sista rester sjönk för den antågande dagens klarhet, kom det öfver henne ett begär att gifva luft åt de känslor, den underbart sköna morgonens stämning väckte. Och när Lind, som sist af alla kom ut, hunnit fram till henne, fattade hon hans ena hand och började.
— Se nu på oss, barn! — Och de gjorde så; med glada, smekande blickar sågo de unga på de två, som höga och raka stodo framför dem. — Vi ha med stor möda kämpat oss ur ett dystert fängelse in i den frihet, som gifver krafter att tänka och känna på det rätta och bästa
