Sida:Gustaf Janson Paradiset.djvu/30

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

30

röst och en annan, litet lugnare, svarade brådskande. — En mer eller mindre betyder ingenting. Skynda er, karlar, innan några fler hinna hit!

Miss Elisabeth märkte ett par våldsamma krängningar, kände saltskum i sitt ansikte och så skrek någon triumferande:

— Bär af!

I detsamma gick solen upp. Ett flammande rödt klot, som ibland skymdes bort af en vågtopp, för att sedan så mycket klarare belysa nattens förödelse, höjde sig i allvarligt majestät.

Utan att ännu fatta det minsta såg miss Elisabeth sig häpen omkring och fann, att hon låg på botten i en båt bland ett halft dussin män, hvilka af i krafter arbetade att komma så långt som möjligt från ångaren med den jolle, som stulits från de nödställda.

Till tre fjärdedelar sjunken gungade »The Eagle» tio famnar från dem och den vilda kampen, som endast påskyndade undergången, rasade lika häftig på dess fördäck, hvilket redan befann sig i jämnhöjd mid vattenytan.

— Det var min själ i sista minuten, sade en af männen, hvilka ägde nog mod att yttra sig i denna stund.

En efter en upphörde de andra att ro och blickade tillbaka mot fartyget, som redlöst vacklade hit och dit. Ett par skarpa ögon om bord upptäckte i morgongryningen jollen, som sträfvade utåt på hafvet, och en kör af smädelser ljöd bakom de flyende.

— Sådana hundar, knotade en grof basröst — hällre än de unna oss ett par timmars längre lif, skälla de för att vi inte frivilligt göra dem sällskap till botten.

— Hal ut!

Männen lutade sig öfver årorna och jollen dansade fram mot det, de hoppades vara räddningen.

Men bakom dem sjönk »The Eagle» långsamt och obevekligt. På kommandobryggan syntes kaptenen och fyra officerare med blottade hufvuden stirrande rakt fram mot solen, som obarmhärtigt sade dem, hur oåterkalleligt de voro förlorade nu, när stormen upphört, och på fördäck krälade en hop dömda människor kring den gamle prästen, som alltjämt stod upprätt och bad. — Då reste sig plötsligt stäfven högt upp, medan aktern gräfde ned sig i böljorna.

Ändtligen lyckades miss Elisabeth sluta ögonen, men blott för att genast öppna dem på nytt. Hon stirrade, så