III.
Tolf timmar hade säkert förflutit, innan miss Elisabeth
vaknade ur sin svimning, ty det var åter natt, när
hon slog upp ögonen. Hon låg frusen och genomvåt längst
framme i jollens för och sökte reda sina likt en härfva
hoptrasslade tankar, men fann ingenting annat än en ängslig
fråga: hvad har egentligen händt?
Hon var för trött att anstränga sig och sökte förgäfves ett svar. Hennes hufvud föll tungt tilbaka mot en planka och hon låg orörlig fången i ett slags dvala, som hindrade henne att tänka, men lät henne under de hafslutna ögonlocken se en hop skugglika gestalter liksom hon också hörde deras stämmor.
— Hvem släpade kvinnan med sig? frågade buttert en man längst akterut.
— Lind, svarade en annan enstafvigt.
— Löjtnant Kaas befallde mig …
— Befallde, fräste den förste talaren. — Hvem f—n frågar efter befallningar, när …
Han stannade tvärt och miss Elisabeth kände en brännande smärta, icke öfver att vara föremålet för detta egendomliga meningsbyte, utan öfver den dystra tonen i såväl frågor som svar.
På samtalet följde en isande tystnad, endast störd af det ljud, som frambringades, när en våg plaskande splittrades mot jollens akterstäf. En tidrymd — kanske en kvart, kanhända en timme, rann bort, sedan sade någon:
— Ingen vet således, hvar vi befinna oss?
Något svar följde ej och den vresiga tystnaden bredde sig vältaligare än alla nej i världen på nytt öfver båten,
