33
öfver männen och kvinnan däri. Samma långa eller korta tidrymd gled undan, därpå bröt någon häftigt ut:
— Hör i h—te kunde ni, mr stewart, glömma kompassen?
— För min del finner jag det ännu sämre, att ni glömde en ankare vatten, föll en annan in och alla de böjda gestalterna sprutto till, ty det låg hot i stämman.
— Jag glömde ingenting, svarade en grumlig röst. — Hvem som helst af er hade nog orkat rulla fram …
Fortsättningen följde ej. Röstens ägare insåg förmodligen hur enfaldigt det var att gräla om en sak, som det ej längre stod till att hjälpa. Sandkornen i ödets timglas föllo ett efter ett, tystnaden sänkte sig åter obarmhärtigt tung öfver jollen och människorna däri. Men i den kvafva luften låg någonting tryckande och elakt, någonting, som födde vreda och stygga tankar och som närde dem med hat och ondska. Och alla måtte hafva känt det så, ty icke en vågade draga ett häftigt andedrag, det var som om han fruktat att därigenom fästa de andras uppmärksamhet på sig.
När nästa dags morgonsol höjde sig ur hafvet, kände miss Elisabeth, att hennes nerver återvunnit det mesta af sin forna spänstighet. Hennes kläder voro fullkomligt torra och i hela kroppen spred sig en välgörande värme, som gjorde det lätt att andas. Den domning, hvilken liksom utplånat tjugufyra timmar af hennes lif och dragit ett svart streck öfver dem, vek för ljuset och värmen, men med det nya vände äfven tankarne tillbaka och minnet vaknade. I ett nu stodo fasorna vid fartygets undergång för hennes inre syn. Samtidigt erinrade hon sig den förlust, hon lidit och började gråta. Vid ljudet af de svaga snyftningarna blef det om möjligt ännu tystare i jollen. Männen väcktes ur sin dolska slöhet och sågo skyggt frågande på hvarandra. Ingen af dem begrep dock, hvarför hon grät just nu. Till slut hostade någon lätt varnande, och baden, som satt henne närmast, vände sig trögt om, sägande:
— Gråt inte, miss!
Hon hörde orden, men smärtan härskade så enväldigt öfver alla hennes sinnen, att hon ej äfven om hon velat det kunnat göra honom till viljes.
— Ja, ja, återtog han och hans ton ljöd beskyddande, som om han på något sätt trott sig stå i ansvar för henne
