Sida:Gustaf Janson Paradiset.djvu/40

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

40

Hunger och törst! — Nej, vansinne, ingenting annat än vansinne.

Hon blef lugn och glad igen. Jaså, hon var verkligen vansinnig? Nå, då var det ju slut alltsammans … alltsammans … alltsammans.

Jollen krängde, så att styrbords reling kom under vattnet, därpå reste den sig åter, lättad från fem stridande galningar, som gått öfver bord, utan att ens märka det.

Miss Elisabeth stirrade som hypnotiserad på en fläck, där fem människor stönade och plaskade om hvarandra, så hörde hon, hur en af dem i skadeglad triumf ropade:

— Jag lurade er alla … alla …

En gurgling, ett halfkväfdt nödrop, sedan bredde en hop cirkelrunda ringar ut sig från samma medelpunkt och snart låg åter hafsytan spegelblankt jämn i det klara månljuset.

— Det är kallt, jag fryser, sade hon klagande och kröp ned i fören, medan de bäge männen i stum häpnad sågo mot den fläck, där deras kamrater nyss försvunnit.

— — —

— Detta säger herren Zebaoth: du skall äta ditt bröd i ditt anletes svett. — Skotten stod rak lång på aktertoften och talade i våldsamt forcerad predikoton, medan vansinnet lyste ur de klara, blå ögonen. — Jag sade, jag vill taga mig till vara, så att jag inte syndar med min tunga, jag vill bevara min mun med tygel, så länge den ogudaktige är för mina ögon. Jag blef stum och tyst; jag teg i mim sorg, men allt värre blef min plåga. Då vardt mitt hjärta brinnande i mitt bröst; när jag begrundade, upptändes en eld i mig; jag talade med min tunga. — När en lem är dig till förargelse, hugg den af och kasta den bort. — Jag skall så, herre, men först vill jag böja mig i stoftet, att du må afplana min stora synd. Se, herre, och gif akt, hur föraktad jag blifvit. Hören I alla, som gån här vägen fram! skåden och sen till, om någon smärta finnes, som är lik min smärta, som blifvit mig tillfogad, hvarmed Herren har bedröfvat mig på sin glödande vredes dag. Från höjden sände han en eld i mina ben, som blef dem öfvermäktig. Komme all ondska inför ditt anlete och göre du så åt dem, såsom du gjort åt mig för mina synder . . enär vi alle äro fulla af de dödas ben och orenlighet.