39
timme … en half … barmhärtighet … en minut … en min ...!
— Alla på en gång. Ett … två … tre!
Jollen vaggade och krängde under häftiga rörelser, tramp af tunga fötter förnams mot dess plankor, häftiga, vrålande andedrag, men icke ett enda rop.
Miss Elisabeth hade vaknat ur sin dvala. En kort stund låg hon och lyssnade till de af en onaturlig vrede hemskt klingande rösterna, som samtidigt stötte fram dessa obegripliga meningar. Hon samlade sina krafter och hasade sig mot sidoborden, så att hon kom i sittande ställning och ordnade tankarne tillräckligt för att söka fatta något af det, som tilldrog sig bredvid henne. Hon såg fyra karlar med dragna knifvar tränga in på en femte, som försvarade sig mot dem. Med ens begrep hon. Hvarifrån hon erhöll styrka denna stund, fattade hon icke, men hon ställde sig upp med lysten glans i de inflammerade ögonen. Hur var det, hette ej den axelbrede karlen längst fram Pat? Jo visst.
— Skynda dig, Pat! ropade hon gällt. — Skynda dig!
— Stör dem icke! hviskade Lind bredvid henne.
— Jag är törstig och hungrig, klagade hon och stödde sig mot hans skuldra. — Det bränner som en eld i bröstet, det skär som med knifvar i inälfvorna, jag är hungrig … hungrig. — Hennes ögon vidgades och underkäken tuggade rofgirigt, som om den krossat föda.
En hand lades lätt på hennes ena arm, och skotten, som flyttat sig från sin plats i aktern och nu satt bredvid Lind, sade vekt:
— Se inte det, miss, det ä’ ingenting för er.
Hon förde handen till pannan och i den stirrande blicken kom en gnista af förstånd.
— Hvad … hvad … gud! Hon föll baklänges i båten, lam af skräck och blygsel. I denna stund af våldsam reaktion, gjorde nerverna ändtligen tjänst, hjärnan vaknade ur sin domning och bröt de bojor, i hvilka hungern slagit den, hon förstod allt. Och hvad icke Linds halft baksluga tilltal förmått, det åstadkom den andres bön. Han blygdes å sina kamraters vägnar, medan hon, en bildad kvinna, ty nu erinrade hon sig äfven, hvem hon var, medan hon … hon ... O gud, kunde hon ej slippa tänka … känna … Fanns det en natt, nog mörk att dölja hennes blygsel, gafs det en försyn, nog barmhärtig att förlåta hennes synd? —
