Sida:Gustaf Janson Paradiset.djvu/42

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

42

Rak och stel klef han öfver relingen och sjönk utan ett ljud i djupet.

Lind hade knappt höjt ögonlocken därvid och kvinnan framme i fören märkte intet.

— — —

Den nionde dagen kom med lugn och solvärme som de föregående efter stormen. En knappt märkbar bris dref jollen framåt, men människorna däri förnummo ingenting, de hade icke krafter kvar till annat, än att förundra sig öfver, att de ännu lefde och andades.

Kvinnan hade endast en svag, otydlig förnimmelse af, att det gafs något stort, ofattligt, hvaröfver hon blygdes, och på detta minne, som icke längre var något, lefde hon än. Och hur hon än ansträngde sig, var hon ej i stånd att finna detta. Genom en smal rämna, som då och då uppstod i det mörka töcknet kring hennes sinnen, sökte hon att se in i detta ofattliga och finna det för att ställa sig ansikte mot ansikte med det, som marterade hennes samvete, men tankarne höjde sig aldrig längre än till en svag önskan efter död och befrielse.

Mannen låg framstupa orörlig och tyst.

Men midt i sin längtan efter döden, befriaren, närde kvinnan ännu ett svagt hopp om räddning. Ibland när hungermarterna domnade bort och lämnade henne en stunds ro och feberfantasierna veko, höjde hon de slappa ögonlocken och stirrade öfver relingen utåt rymden. Det fanns ju en möjlighet, att ett segel skulle visa sig vid horisonten, att en slup, rodd af kraftiga armar, kunde närma sig. Hvarför var det eller det eller det icke tänkbart? De ljusa ögonblicken kommo åter med längre mellanrum, men hvar gång de återkommo, gycklade hoppet fram nytt och nytt för hennes trefvande inhbillning.

Plötsligt kved hon till — skrika orkade hon ej — och slöt ögonen.

Mannen hade rest sig på armbågarne och såg glåmigt fånigt förbi — eller kanske det var på henne. Hans irrande blick sökte någonting framför jollen — eller kanske det var henne. Sakta, ohyggligt sakta och fumlande drog han sin knif ur läderslidan och med en hand, som på samma gång darrade af matthet och öfverretning, pröfvade han dess egg mot toften bredvid sig.

Hon tryckte händerna mot de slutna ögonen och såg fyra män brottas med den femte, som grät och bad i döds-