43
ångest. Och så var det något annat, det förfärliga … det ofattliga, som hon oupphörligt tvingades att söka, men ej fann. Hvad var det — hon hade ej tid att tänka därpå nu, mannen närmade sig långsamt och knifbladet blänkte i solskenet.
— Nej … nej, inbillade hon sig, att hon ropade — inte nu, inte genast. Jag är också en människa, hör du det, en människa! Dö vill jag, men inte på det sättet. Hu, att tjäna en annan till föda, att gnagas af rofgiriga tänder, hu … fy!
Mannen hasade sig upp och fattade en åra.
— Jaså, han ämnade krossa hennes hufvudskål först. — Frossbrytningar skakade hennes utmärglade kropp och — hon visste ej hvarifrån tanken därpå kom — men hon knöt händerna till försvar.
Då tog han den andra åran och började ro med oväntad styrka, ro, som om det gällt mer än lifvet.
Af undran blef hon iskall öfver hela kroppen och stirrade oafvändt på hans nacke, som höjdes och sänktes vid de hastiga årtagen. Hvad menade han? Var det en fint för att narra henne eller fanns verkligen räddningen i närheten. Att hon just nu skulle vara för matt att resa sig och se öfver relingen framför jollen. — Ånej, det var nog en fint af honom för att afleda hennes uppmärksamhet. Hon bet hårdt ihop tänderna. Hon var så svag, att hon ej orkade se sig om, men försvara sig, det visste hon att hon skulle förmå.
- — — —
— Ät! sade han enstafvigt och slängde åt henne ett silfverglänsande, tranigt ting, i hvilket ett par svaga sprittningar kändes, då hon grep det. Själf höll han ena handen för munnen och borrade i sig en flygfisk, som ännu sprattlade mellan hans läppar.
Hon visste, att hon bordt vämjas åt den halfdöda, råa fisken, och det enda hon kände var förvåning öfver att icke göra det. Och af allt blef blott ett ofantligt välbehag öfver att veta magen arbeta med något, sak samma hvad.
— Jag såg dem hoppa öfver vattnet tre famnar framför båten, berättade mannen, när han slukat sin andra fisk. — Det var väl någon, som jagade dem, å’ jag rodde midt in i stimmet, å’ de här föllo ned ombord. Ät, miss, det smakar skönt.
Med munnen full log hon högt mot honom och sväljde,
