IV.
— Se där miss, drick! Drick hur mycket som hälst,
det finns mer, mycket, mycket mer — ha ha ha!
Hon hvarken hörde eller såg och då han ej ville vänta längre, hällde han en del af det vatten, han hämtat i sin stöfvel, öfver hennes ansikte. Hon ryste till, vaknade ur sina medvetslösa feberdrömmar och öppnade ögonen. Instinkten drog dem genast till stöfveln, som han ställt bredvid henne. Hon anade dess innehåll och började dricka. Sedan såg hon sig förundrad omkring, troende att hon ännu yrade.
Himmeln var alltjämt lika blå, det grymma hafvet med sina otroliga lidanden låg spegelblank, men jollen hvar fanns den förfärliga jollen? — Jaså, där låg den till hälften uppdragen på stranden. Hon vände sig bort, rädd för de minnen, åsynen af den framkallade. Därpå lät hon blicken fara öfver omgifningen, ännu fruktande, att alltsammans skulle upplösas i ett smärtsamt intet — Nej, var det verkligen möjligt! Hon låg på fin hvit sand, såg träd och buskar längre bort och hörde en liten bäck sorla muntert tio steg därifrån. — Å, vatten, vatten! — Hon grep stöfveln och drack ånyo i långa, djupa klunkar, drack, så att strupen vidgade sig och njöt obeskrifligt af att känna den svala drycken störta ned i sig icke klunkvis utan i strömmar.
— Å, vatten, vatten! Mer … mer!
Han hörde henne icke utan dansade som en vansinnig, hoppade jämfota, hjulade och slog oviga kullerbyttor, utstötande hesa fröjdeskrin och rullade sig slutligen i sanden likt en okynnig pudel efter ett bad. Sedan sprang han brådstörtadt ett stycke bort kastade sig framstupa bredvid en liten bäck och drack, körde ned hufvudet i vattnet,
