Sida:Gustaf Janson Paradiset.djvu/47

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

47

stänkte det på sig, trädde ned armarna och grumlade upp slammet från botten, flyttade sig några steg och började samma lek på nytt.

Hon kröp efter honom, föll ned vid hans sida och gjorde som han. Därpå började bägge omotiveradt skratta som ett par uppsluppna tosingar, tills tårarne plötsligt bröto fram i hennes ögon och hejdlöst strömmade utför kinderna.

Mannen såg först litet häpen ut, straxt därefter följde han hennes exempel och grät, äfven han.

— Herre gud; miss, snyftade den skäggige karlen — herre gud! Och så sade han lågt men energiskt: — Hade jag inte rätt, miss, hva’? Vi slog oss igenom till slut.

Hennes sinnesstämning skiftade otroligt snabbt. Innan hon gråtit ut till hälften, skrattade hon på nytt. Att hon verkligen var räddad, låg på knä bredvid en klar, frisk bäck och kunde doppa hela hufvudet däri, så ofta hon önskade!

— Ni låg alldeles som en död, miss, sade han litet lugnare och fortsatte sedan att berätta. — Å’ inte var det just något med mig heller. Jag var precis som en fisk på torra land å’ orkade inte att röra en fena. Om man också lofvat mig aldrig så mycket för besväret, hade jag inte kunnat ett dugg mer. Jag trodde, att ni kolat af, miss, för ni yrade inte längre. Jag tog i med ett »fader vår», för jag tänkte som så: nu är det allt ute med dig också, Kalle Lind. Ja, å’ så bad jag så godt jag kom ihåg. Just som jag kommit till vårt dagliga bröd, tittade jag upp å’ märkte som en blå rand rätt förut. — Han hade talat på hamnstädernas fula matrosengelska skämd af slanguttryck från kojerna för om masten, men i hennes öron ljödo orden som den härligaste symfoni.

— Vidare, flämtade hon och stödde hufvudet mot händerna för att icke endast höra utan äfven se honom tala.

— Det var som om himmeln öppnat sig, fortfor han, glad öfver hennes spända intresse — å’ gud fader själf vinkat åt mig. Jag höll på att mista sansen af glädje, för det var min själ inte mer än två, högst tre mil dit bort. Men då tänkte jag: kafvar du dig inte dit nu, så ä’ det allt god natt med dig, Kalle. Å’ jag fick fatt i årorna, miss, å rodde. Herre gud så jag rodde! Jag såg mig inte om mer än ett par gånger, jag bara rodde å’ rodde. Undrar just om Simson verkligen var så mycket att hurra för! Hade han varit lika svulten som jag, hade han nog rott så lagom. Men just då var jag stark som en björn, miss,