Sida:Gustaf Janson Paradiset.djvu/49

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

49

Hon sökte samla sina vilsegångna tankar och tvinna ut åtminstone en enda af dem till ett helt, men alla ansträngningar misslyckades. Hvarje gång hon tog i litet hårdare och tvingade hjärnan till verksamhet, löd den för en sekund, så uppstod ett gapande tomrum, öfver hvilket det tycktes vara omöjligt att komma. Då grep hon ånyo verket an, började om från början och lyckades tvinna ut en liten stump af en ny tanketråd, tills äfven den tvärt sprang af, sedan var det intet mer. Hon blef skrämd utan att veta hvarför, och just därför ökades hennes rädsla. Hon trefvade på den fina sanden bredvid sig och lät den löpa genom sina fingrar och falla, medan hon oupphörligt rufvade öfver sin hjälplöshet. Och alldeles som sandkornen runno bort ur hennes öppnade händer, föllo tankarna en efter annan till jorden och blefvo liggande där, små och ofullgångna.

Det plaskade till i bäcken fem steg från henne; strax därpå dök en bred skugga upp.

— Var så go’, miss, å’ ät!

Ah, det var matrosen, räddaren, människan! Det steg upp jubel och hopp inom henne, rädslan för det okända svann bort, hon var icke ensam längre. Och medan hon ur hans hårda näfvar tog emot frukterna, som han plockat då hon sof, fylldes hon af tacksamhet mot försynen, som gifvit så mycket, men mest mot mannen, ty han var henne närmast. Och här i mörkret syntes han hvarken ful eller smutsig. Han hade ryckt henne undan döden, som var så hemskt grym, han hed räddat henne icke en utan tvänne gånger, och han var först och främst en människa, som ville henne väl, det hade hans stämma nyss lofvat, när han bjöd henne något att äta. Hon var honom verkligen stor tack skyldig och hon ämnade visa det — sedermera, då de blifvit upptagna af ett förbiseglande fartyg och förda hem till England, där ömma vänner och rika släktingar oroade sig för hennes skull; hon var viss om att de gjorde det. Under det att hennes hvita tänder beto stycke efter stycke ur den halfmogna, syrliga frukten, hvars namn hon ej kände, funderade hon öfver, hur mycket hon skulle skänka matrosen till belöning för hans mödor. Först sade hon tio tusen pund. När det gällde henne skulle fadern ej tveka att betala hvad som hälst. Hon var snart öfverens med sig att ej gifva mindre och en minut efteråt fann hon, att tusen pund voro mycket nog … eller kanske två tusen. Nå, på det fick hon tänka sedan.