48
som två. Det fräste å’ kokade framför stäfven å’ det gick som, en midsommardans på logen där hemma i Bohuslän. — Å’ så — ha, ha, ha, ha — högg kölen mot en sten å’ vi var’ framme. — Drick, miss, drick! — Ha, ha, ha, att det finns så mycket vatten här i världen!
De drucko bägge utan en tanke på annat än den oerhörda njutning åsynen af friskt, klart vatten medförde. Dock hur stor deras förtjusning än var blefvo de snart trötta däraf, motsatsen mellan den ohyggliga bristen kort förut och ögonblickets nya öfverflöd kunde ej annat än göra dem eftertänksamma. Och så kom tröttheten och slog dem till marken, innan de hunnit göra klart för sig, hvad denna skillnad innebar.
Lind kröp först upp ett stycke på stranden och sträckte rak lång ut sig i solgasset. En half minut efteråt sof han den arbetströttes tunga, drömlösa sömn.
Miss Elisabeth sneglade från sidan på honom och hon blef ej glad åt det hon såg. Mannens tofviga, brunröda skägg, de hårbevuxna armarna och bröstet, som regelbundet nöjde och sänkte sig för hvart andetag, voro allt annat än vackra. — Så ful han är, tänkte hon också. Nästa tanke var tacksamhet mot honom, han hade ju räddat henne från hungersdöd och vansinne. Att minnas det nyss förflutnas hungerlidande i jollen var detsamma som att känna hunger. Hon såg sig lystet omkring efter något ätbart ... och nästa sekund föll hennes hufvud bakåt och hon slumrade in, nöjd med vissheten att ej behöfva hysa fruktan längre.
Hon måtte hafva sofvit länge, ty när hon vaknade var det midt i den korta stund, då dagen förvandlades till mörker och natten i härsklystet öfvermod tager en värld i besittning. Hon satte sig upp och gnuggade sömnen ur ögonen och af allt kring sig hann hon endast i en lång blick, som famnade hela nejden, uppfatta en strandremsa, där söderspruckna musselskal och halfruttnade tågruskor skräpade, och utanför låg hafvet, det förfärliga hafvet, med sina hemska minnen och gränslösa lidanden, något annat visste hon ej om det. Och så såg hon i nordväst ett stort, grått moln, bortom hvilket solen sjönk ned liksom bakom en fond på teatern, lämnande henne ensam … ensam — hvar?
När hon frågade sitt hvar, var det redan mörkt och med ögon, som ingenting sågo, stirrade hon tröstlös framför sig.
