52
hvad skulle hon väl göra? Och snart tröstade hon sig med ett: det är ju det vanligaste. Hvad skulle hon för öfrigt gifvit honom annat än sitt löfte, hon, som var van att etala alla tjänster med klingande valuta?
Miss Elisabeth sträckte bekvämt ut sig på den fina torra sanden, sköt de obehagliga tankarna ifrån sig och sökte i stället för dem ur minnet plocka fram en af sina barndomsböner, ty hon ansåg det för en oeftergiflig skyldighet att äfven tacka sin himmelske fader, utan hvars vilja eller vetskap icke en sparf faller till jorden, nu, sedan hon så ädelt belönat sin jördiske hjälpare.
Hon tackade kort, ty minnet svek henne och hon var mycket sömnig.
Men nere vid stranden kröp Lind ihop bakom den till hälften uppdragna jollen — att få den längre orkade han ej — och äfven han bad en kort bit ur en gammal bön, innan han slumrade in i det stolta medvetandet att hafva räddat sig och en annan människa undan döden. På löftet om belöningen tänkte han icke alls; han var en praktisk karl och lifvet hade länge sedan lärt honom hvad ord i allmänhet äro värda. —
Nattvinden strök ljum och smekande öfver stranden, där de skeppsbrutna sofvo, vågorna plaskade sakta och öfver hafvet bredde sig en bred gata, som fullmånens bleka ljus förvandlade till glittrande guld.
