V.
Först skars mörkret längst öster ut i tu som af en
skarp knif och en smal strimma uppstod i det
ogenomträngligt svarta utan djup. Sedan följde en ljusning,
liknande återskenet från en på ofantligt långt afstånd
glimmande eld, en aning af någon svag ännu ej namngifven
färg. Så kom det plötsligt mäktigt guldgult in i den bleka
färglösheten, yra gnistor började spraka där horisonten
mötte hafvets yta och ett litet rosenrödt moln aftecknade
sig oväntadt mot den tunga bakgrunden. Natten var ej
död ännu, dagen låg ofödd och väntade bakom det
obekantas förlåt. Plötsligt rämnade det draperi, mörkret hängt
framför solen och liksom från en ofantlig raketkista stego
tusentals ljusstrålar åt alla sidor upp från världsalltets
centrum. Det höll på att blifva dag, men än bet sig mörkret
envist fast i vinklar och vrår.
Ett par minuter till och ljuset vräkte i allsmäktig vrede öfver nattens vågspel att vilja leka härskare öfver en half planet mörkrets rifna flikar åt sidorna och dagen steg daggfrisk och fager ur hafvets sköte.
På afstånd ljöd ett entonigt skvalpande ljud utan höjning eller sänkning, en tröstlös suckan och kvidan i monoton oändlighet, ett evigt enahanda, som hvarken ägde början eller slut, som alltid var detsamma och dock ständigt verkade nytt. »Plask, kluck, plask, kluck», lät det och doft brusande rullade outtröttliga vågor öfver korallrefven, hvilka likt en gördel omgåfvo ön. Det var böljorna, som sjöngo sin melodilösa hymn till ledsnaden utan afbrott, utan brådska dygnet om, månader, år, evigt.
Lind vaknade bredvid jollen, sträckte de styfnade lem-
