55
svårt att fånga. Sedan förminskade han blickens omkrets än en gång, lät ögonen löpa utefter strandens buktande linje och gjorde på en höft ett öfverslag af, hur långt floden möjligen kunde stiga.
— Tusan i det, sade han högt och skrattade till — om jag lagt mig på andra sidan jollen, hade jag vaknat genomvåt för en timme sedan, ifall jag vaknat mer. — Därpå skakade han förargad sitt hufvud, det blef nödvändigt att draga båten längre upp på land, så vida den ej skulle flyta bort, när det blef blåst härnäst. Lind spottade i näfvarne och tog ett släng tag i relingen men öfvergaf försöket. Han kände sig matt och rådbråkad och i stället för att spilla sina krafter på sådant, som mycket väl kunde göras sedan, fortsatte han med sin granskning.
Stranden höjde sig snedt uppåt för att på andra sidan den lilla bäcken, som räddat honom från att brännas ihjäl af törst, bilda en gräsbevuxen slätt, begränsad af en skogsdunge. De närmaste träden stodo betydligt lägre än de bakom befintliga, de höjde sig terrassevis öfver hvarandra i tre olika afdelningar. Främst en rad smärta, palmliknande träd med raka stammar och yfviga kronor, efter dem följde ett bälte af grofva, knöliga resar med bisarra grenar och mörk grönska och högst upp vidtog i oordnade hopar en hel skog af busk- och klängväxter, bortom hvilkas saftiga bladverk skrofliga, nakna klippor höjde sig.
— Ser min själ ut som en vulkan, konstaterade Lind. — Jag undrar … Nej, nu ä’ jag för hungrig att tänka på annat än mig själf. — Han hejdade sig tvärt och stirrade häpen mot bäckens andra strand, hvarifrån ett prasslande ljud förnummits och där buskarne våldsamt rördes, som om en tung kropp försökt tränga sig fram.
Nästa sekund befann sig Lind hopkrupen bakom jollen och höll i handen en yxa, som nyss legat däri. Den för vilden så väl som den civilicerade människan gemensamma första impulsen hade kommit honom att intaga försvarsställning. Han visste ingenting, därför var han beredd på det värsta, ty den bildning, som fallit på hans lott, hade endast lärt honom att misstro. Nedhukad bredvid jollen och med yxan beredd till ett dråpslag spejade han försiktigt bort åt bäcken.
Tvänne svin kommo grymtande fram ur buskarne och gingo, skubbande sig mot hvarandra, ned till bäcken.
— Stora ä’ de då inte, tänkte Lind och iakttog dem
