Sida:Gustaf Janson Paradiset.djvu/56

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

56

från sitt gömställe. Omedelbart därefter bleknade han, medan kallsvatten fuktade hans rygg, så att tröjan klibbade fast därvid. Han hade börjat undra, om de voro tama eller icke. Och den ena tanken födde den andra. Voro de tama funnos människor i närheten. Lind darrade i hela kroppen, då han erinrade sig några historier från frivakterna i skansen. Pat O'Halloran var med en gång, när de fördömda svartingarne öfverfallit en båtbesättning, som rott i land för att hämta vatten, och mördat tre man, innan kamraterna hunnit komma dem till hjälp. Hågkomsten af denna berättelse förde flera liknande med sig. — Jo, jo, lida skeppsbrott, svälta och räddas för att blifva slaktad som ett osjäligt kreatur, det var nog slutet på visan. — Lind bet ilsket ihop tänderna lika mycket öfver sin egen fruktan som af raseri öfver ovissheten om sitt blifvande öde. Han var en modig karl, som utan att blinka sett mer än en fara i ögonen, men att från ett bakhåll skjutas ihjäl som en skabbig hund, det retade och gjorde honom feg på samma gång.

De bägge svinen drucko sig otörstiga, vältrade sig sedan på stranden och lekte en stund för att tvärt upphöra därmed och blinkande glo på något, som väckt deras undran.

Lind kröp litet längre fram och märkte, att miss Elisabeth vaknat och stod upprätt tjugo steg från honom, äfven hon förundrad betraktande de första af öns inbyggare, hon skådat.

En kort stund stodo människa och djur midt emot hvarandra, så läto svinen höra en missnöjd grymtning, hvarpå de vände och snabbt flydde in åt skogen. Människans närvaro hade stört friden och väckt deras rädsla.

Miss Elisabeth log åt deras rörelser, hvilka hon fann löjligt klumpiga, och kom sedan ned till jollen, bakom hvilken Lind rest sig, alltjämt med yxan i handen.

— God morgon! hälsade hon och Lind bugade sig djupt samt svarade med en fråga, hur hon sofvit; sedan tillade han halft för sig.

— Undrar just om det finns tvåfotingar med i närheten?

Miss Elisabeth förstod ej hvad detta kunde innebära, men hans röst ljöd för orolig att ej väcka hennes nyfikenhet.

— Tror ni …?