59
för att kunna se in däri och när han funnit den torr och tillräckligt hög, tänkte han, att den skulle passa utmärkt till bostad under regniga nätter. Efter denna flyktiga undersökning bar hans färd vidare uppåt och när han stod på bergkammen såg han, att stranden några tusen fot längre bort efter ett par mindre bukter åter krökte mot vänster. Men midt på denna strand reste sig en sockertoppformig kägla mot skyn och från dess spets strömmade oafbrutet en tunn dimma, som vaggade af och an för vinden, tills den upplöstes i intet och försvann.
— En vulkan, tänkte Lind och rädslan, som varit på väg att dunsta bort, kom tillbaka på nytt. Allt ovanligt skrämde honom och de små råkmolnen, hvilka stego upp som ur en skorsten gjorde honom tvehågsen. Han blef torr i halsen, då han erinrade sig någon berättelse om en ö, som försvunnit lika oväntadt som den uppstått, en ö, hvars historia ingen hunnit skrifva och som med sin trolösa grund narrat flere sjöfarande i fördärfvet. Efter en kort stund lugnade han sig dock. Hans sunda bondinstinkt sade honom, att en ö med hundraårig skog — för att trösta sig ansåg han det vara sin skyldighet att uppskatta skogens ålder till minst hundra år — och på hvilken lefvande varelser funnos före honom, ej var från gårdagen och säkerligen ej skulle sjunka i morgon.
Han läskade sin torra gom ur en grop, fylld med friskt regnvatten, och gick vidare rätt mot vulkanen. Litet emellan tvingades han göra långa omvägar kring djupa rämnor, som skuro sönder berget i alla riktningar och i hvilka tusentals sjöfåglar redt sina bon. Alldeles som krabborna för en stund sedan visade fåglarne ingen skygghet för vandraren utan flögo tätt intill honom liksom för att taga i betraktande detta nya, märkvärdiga djur, hvars rörelser måtte förefallit dem underbara.
Lind smålog belåtet. Krabbor, fisk och fågel funnos i öfverflöd; svälta skulle de således slippa. Men med denna tanke infann sig äfven hungern. På måfå slungade han yxan mot en grupp fåglar, hvilka hvilade några steg från honom. En träffades, men de andra rörde sig knappt ur stället. De lade hufvudena på sned, utstötte några hesa ljud, förmodligen ett uttryck för deras undran öfver kamratens öde, och sågo ömsom på hvarandra, ömsom på Lind. Han gick raskt närmare, tog upp sin yxa och den dödade fågeln, men visste ej hvad han skulle göra med densamma,
