Sida:Gustaf Janson Paradiset.djvu/58

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

58

ligt få ett begrepp om, hur stor den ö, där de funnit räddning undan hafvets rofgirighet, var. Han skyndade raskt utför sluttningen och beträdde den ungefär två hundra meter långa sandremsan, som efter hvad han såg tvärt slutade vid en annan ås, bestående af en samling mörkbruna, splittrade block. Han klef omkring bland krabborna, hvilka knappt syntes ha en aning om hans närvaro och ej rörde sig ur stället, då han kom dem för nära. Hans vanliga säkerhet höll på att komma åter, ty fastän han redan gått så långt, att platsen för nattlägret ej syntes mer, hade ej ett spår af fara märkts.

Då Lind nått öfver hela sandfältet och stod vid foten af den ås, som på nytt stängde hans väg hade miss Elisabeth hunnit uppför den höjd, han lämnat för en stund sedan. Hon följde honom ängsligt med ögonen och som hon ej visste, hvad hon borde göra eller icke göra, satte hon sig marken och väntade. Hon var hungrig och rädd. Stundom glömde hon allt annat för att se sig omkring efter något ätbart och nästa sekund tog rädslan öfverhand och kom henne att till det yttersta anstränga sina sinnen för att urskilja steg eller ljudet af röster. I sådana ögonblick stod det klart för henne, att hon undsluppit en fara blott för att råka i en ännu större, och hållande andedräkten kröp hon ned bland stenarna för att gömma sig. Så vek hennes fruktan å nyo för hungern och hon satte sig upp och lät blicken glida öfver omgifningen. Det fanns ingenting annat att se än sandslätterna på bägge sidor, bergåsen bakom henne och längst borta skogen, hvars praktfulla färger skänkte hennes inflammerade ögon en kort stunds hvila. Och framför henne låg hafvet, öfver hvilket morgonsolen droppade guld och där glittrande böljor lekte ystra lekar, medan bränningarne sjöngo sina dystra sånger.

Miss Elisabeth kände, hur tröttheten lamslog hennes känslor, söfde rädslan och förvandlade hungern till en svag värk, som med regelbundna mellanrum drog ihop hennes tomma inälfvor. Utpinad kröp hon ihop under en sten, där litet skugga fanns, slöt ögonen och somnade in i en lätt slummer, hvarur hon oupphörligt vaknade för att skrämd blicka upp och sedan åter somna in en kort stund.

Under tiden klättrade Lind uppför den andra åsen. Hunnen halfvägs fann han en håla med trång öppning och cirka fem meter djup. Han nödgades huka sig ned