Hoppa till innehållet

Sida:Gustaf Janson Paradiset.djvu/6

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

6

— Men för att återkomma till vårt ursprungliga ämne, den saligen afsomnade troheten, är det någon, som påstår, att den existerar?

Ingen svarade, endast en förberedande nästan hotfull harkling hördes från det mest aflägsna hörnet.

— Godt! återtog den förste talaren med sin litet släpande men fallt tydliga röst. — Att påstå en sak är ju vanligtvis ganska lätt, att bevisa dess riktighet någonting helt annat. Med herrarnes tillåtelse skall jag emellertid göra ett försök.

— Jag är verkligen nyfiken, inföll den tredje rösten. Och ett par andra instämde hånfullt.

— Innan vi få vidare, böra vi först konstatera, att stämningen afgjordt är mot mig. Det är en särdeles viktig faktor. Men en sådan dag som denna, då solen gassar stekhet på däcket och värmen från maskinrummet gör oss halfkokta, om vi inte vore det förut, kan det ju vara rätt lämpligt att diskutera föreliggande ämne. Jag antager nämligen, att herrarnes så väl andliga som fysiska lättja, skall lägga hinder i vägen för alla sakliga invändningar, och därför anser jag tillfället lämpligt valdt att bevisa ungefär hvad som helst.

— Hör nu, m:r Strickland, drifver ni med oss eller …

— Det är varmt att utsätta sig för drift, mycket mindre då att drifva med andra, — Alltså till ämnet! Vi män blifva i allmänhet, hvad kvinnorna göra oss till. Det är visst Balzac, som fällt det yttrandet. Och är det inte han så är det väl någon annan fransman. Endast fransmännen förstå att vara elaka och artiga på samma gång. Nåväl, den del af troheten, som efter matematiskt noggrann uträkning skulle falla på vårt köns lott, kunna vi sålunda utelämna för att med ens öfvergå till den del, som faller på våra vackra motståndarinnors lott.

— Han öfvar sig för parlamentet, hviskade någon tillräckligt högt att höras af alla.

M:r Stickland, till hvars öron orden äfven nådde, låtsade ej om dem, utan fortsatte på ett sätt, som bådade godt för hans framtida parlamentariska karriär.

— Innan jag går vidare vill jag blott förutskicka den anmärkningen, att något anfall mot den äktenskapliga troheten ej skall komma i fråga. Det slagets trohet är en institution, utan hvilken samhället ej skulle kunna bestå. Den anses ju höjd öfver hvarje tvifvel, inte sant?