Sida:Gustaf Janson Paradiset.djvu/61

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

61

var så stor, att de litet emellan slogo Lind i ansiktet med vingarne, då de fladdrade förbi honom. Ifall han varit en bättre iakttagare, skulle ensamt denna omständighet sagt honom, att troligen ingen mänsklig fot före hans båda beträdt ön, men en dylik tanke föll honom aldrig in. Nedhukad, med krokiga knän och ängsligt spejande framför sig följde han gångstigen, hållande yxan färdig till anfall eller försvar.

När han följt stigen ett par hundra steg, hejdade han gig hastigt, en ilsken hväsning ljöd varnande från buskarne till höger. En hel minut stod Lind orörlig och med återhållen andedräkt väntande att få se den varelse, från hvilken ljudet kommit. Slutligen förlorade han tålamodet och tog ett steg fram, men blott för att genast draga sig tillbaka. Ur snåret glimmade tvänne otäcka, gulgröna ögon, medan ett underligt formadt hufvud på en kort hals rörde sig af och an, så att bladverket prasslade ofvanför detsamma. Linds första rediga tanke var att vända om och fly, men till sin förfäran kände han, att krafterna höllo på att svika honom. Han var ej nu den gamle vanlige Lind, utan en svag, utsvulten stackare med skälfvande nerver och slappa muskler, hvilka ej på länge skulle återvinna sin forna spänstighet och styrka. Vissheten om hans hjälplöshet gjorde honom feg och på samma gång började ett doft, oredigt raseri sjuda inom honom. En hel mängd olika tankar korsade hvarandra blixtsnabbt i hans hjärna, hvars klarhet aldrig varit större än just nu. Han förbannade tyst sin envishet att gå hit, i dag var det ju alls icke nödvändigt, och samtidigt undrade han, ifall det fula hufvud, han såg, tillhörde en orm eller ett farligt rofdjur.

Och alltjämt rörde det platta hufvudet sig bland buskarne, hvars blad prasslade som en själaringning därvid, under det att den hemska hväsningen ljöd, så ofta han vågade blinka. En stund, lång som en evighet, tyckte Lind att han stått där orörlig och bidande, hypnotiserad af de gula ögonen med sin elaka, frågande blick. Då tog han mod till sig och med yxan höjd gick han rätt mot fienden. Modet, som i de flesta fall icke är annat än en till sin spets drifven fruktan, sporrade honom, och raseriet öfver den ihärdiga otur, som han inbillade sig förfölja alla hans steg, sköt på. Han handlade under trycket af en ursinnig förtviflan och tänkte blott, att skulle han dö, var det så godt att slutet kom med ens.


Paradiset.7