62
Det prasslade och rasslade i buskarne, grenar knäcktes och synen var borta, innan Lind hunnit fram. Han tog ut stegen och högg till på måfå utan att träffa annat än kvistarne bredvid sig. Och omedelbart följde reaktionen, knävecken veko sig som när en fällknif slås ihop och darrande i hela kroppen, så att tänderna hackade mot hvarandra, stapplade han några steg för att söka sig ett stöd. I denna stund hade en svag vindpust förmått fälla honom till marken. Men just då nådde han till en vägkrökning och såg anledningen till sin fruktan. Lind brast ut i ett konvulsiviskt gapskratt, som skakade honom från ofvan till nedan. Framför honom vältrade sig i brådskande flykt en lång rad jättestora sköldpaddor. De klumpiga djuren störtade utför den sluttande vägen, körde ihop med hvarandra, törnade emot buskar och stenar, gåfvo emellanåt från sig det hväsande ljudet och ilade undan, så fort deras korta ben och oviga kroppar tilläto det.
Fortfarande skrattande, så att tårarne kommo honom i ögonen, räknade Lind ett trettiotal, af hvilka flere voro minst en half meter breda öfver ryggen. Och när de sista skymdes bort af en ny krökning och han ej längre såg deras stora, glasartade ögon, följde Lind efter dem. Hans säkerhet hade vändt åter och med den följde äfven krafter att fortsätta upptäcktsfärden öfver ön; skrattet hade lifvat upp honom och gifvit nerverna ny spänstighet, men framför allt gjorde vissheten om, att hans fruktan nyss förut varit onödig honom kallblodig; och gent emot de oformliga djuren kände den uthungrade matrosen sig gränslöst öfverlägsen.
Sköldpaddornas väg — Lind visste nu, att de och inga andra trampat den — slingrade sig i hundratals olika bukter upp till en liten högslätt, i hvars midt en klar källa porlade. Lind fann snart en grop, där en eller flere af dem lagt ägg, och som han af gammalt kände, att de dögo till föda, krafsade han fram några stycken, knackade hål på dem och drack ut innehållet. Ett tjog andra tog han med sig i mössan och fickorna samt slog in i den riktning, han antog vara kortaste vägen till det ställe, där miss Elisabeth väntade hans återkomst. Ett enda uppehåll gjorde han för att skära sig en bastant påk af ett tungt träslag, sedan drog han hvisslande vidare på sin färd.
Ifall Lind varit en mer bildad människa skulle han säkerligen förundrat sig öfver sina oupphörligt skiftande
