67
marken, och efter en noggrann undersökning, som skänkte honom stewardens kavaj, i hvars fickor lågo ett segelgarnsnystan, en fällknif, en svartbränd pipa, litet röktobak och en hel kardus tuggtobak, kände han sig styf i alla leder. Han förstod, att det ännu skulle dröja en tid, innan han återvunnit sina krafter, men han knotade icke däröfver, det hade kunnat gå värre.
Och eftersom han ej hade annat att göra, satte han sig på marken för att riktigt grundligt öfvertänka ställningen. Han var långt ifrån glad öfver sin belägenhet, men med mindre utvecklade naturers förmåga att finna sig i de flesta omständigheter, intalade han sig, att ett lyckligt slut på deras tillfälliga — han lade särskild vikt å ordet tillfälliga — fångenskap ej gärna kunde vara långt aflägset. Det största bekymret var och förblef miss Elisabeths sjukdom. När hon blef frisk — och det dröjde väl högst några dagar — följde säkerligen resten af sig själft.
— Hä hä hä, log han bredt och lade in en försvarlig buss af den mördade stewardens tobak — det reder sig nog.
På eftermiddagen gjorde han en tur till skogsbrynet och plockade mössan full af de gula, citronliknande frukterna. Själf fann han dem sura, men miss Elisabeth sväljde begärligt de bitar, han stoppade i hennes mun, och det gladde honom. Och när solen tillryggalagt tre fjärdedelar af sin båge kring himlahvalfvet, satte sig Lind bredvid jollen, tände pipan och drog ett par långa, mäktiga bloss.
— Det reder sig nog, sade han tryggt. — Här få vi väl vänta några dagar — han såg spanande bort mot horisonten — en vecka eller två. Å’ sedan — han brast ut i ett belåtet skratt — sedan far jag hem å’ köper mig en båt för pengarna å’ slår mig på fisket; har man bara något att börja med, kan en snart knoga ihop rätt bra med slantar.
Men försynen eller ödet, som vi ibland kalla den, log mildt åt sjömannens naiva drömmar om en framtid, som redan utstakats af det, som obevekligt styr hvarje människas lif och bestämmer den korta vandringens okända mål.
