VI.
När miss Elisabeth vaknade ur en som hon trodde
högst fem eller sex timmar lång sömn, fann hon sig
liggande i en grotta, hvars spruckna, halft förvittrade tak
hängde så långt ned, att hon ej kunde stå upprätt
därunder. Hon kände sig ej sjuk längre, endast trött och öm
i lederna. Förundrad öfver en omgifning, som hon ej
erinrade sig hafva sett förut, satte hon sig upp och såg
frågande på väggar och tak. Hon funderade förgäfves öfver
anledningen till sin närvaro på denna besynnerliga plats,
med dess milda, dämpade dager, som påminde om en
nordisk sommarkvälls långsamma, drömmande skymning.
Då någon förklaring ej gafs, betraktade miss Elisabeth de få omgifvande föremålen, för att af dem sluta sig till de orsaker, som fört henne hit. Hon befann sig sittande på en mjuk bädd af vissna palmblad och torkad vass, med en fläckig manskavaj till hufvudgärd. Bredvid henne stod en till hälften fylld vattenkagge, men för öfrigt syntes intet annat än de nakna klippväggarna. Hennes hufvud sjönk eftersinnande mot händerna, och när hon förstått, att en viss tidrymd måtte fullständigt hafva varit utplånad ur hennes minne, lyckades hon småningom, om än motvilligt, forma tankarna till ett helt.
— Skeppsbrott, sade hon med onaturligt lugn stämma. — Ja visst, hon hade ensam, eller så godt som ensam slungats up på en strand, om hvilken hon ej visste det minsta. I böcker och tidningar hade hon flera gånger läst, hur människor framlefvat månader, ja, hela år skilda från det, som var deras allt, långt utanför marginalen af det, som med ett gemensamt namn kallas det börgerliga
