70
skrämde henne. När den efterlängtade räddningen inte kommit på dessa aderton dagar, var det ju mycket möjligt att lika många skulle förflyta, innan … Nej, på det ville hon ej tänka.
Strax efteråt klättrade hon ned utför klipporna, hunger och fruktan, de enda, med hvilka hon stiftat någon närmare bekantskap på denna förfärliga strand, drefvo henne att företaga något, sak samma hvad. Först ämnade hon hjärtligt tacka Lind för hans outtröttliga omsorg om hennes lif, ty hon förstod, att han vårdat henne väl, men en blick på mannen vid elden, tillslöt den redan öppnade munnen.
Hans rödbruna hår föll tofvigt och oordnadt ned i ansiktet och några stripiga testar nådde ända till axlarne. Öfverläppen och hakan, som förut varit bara, betäcktes nu af tumslång, sträf skäggstubb och kläderna hängde i trasor kring hans grofva lemmar. Vid de nakna fötterna hade han med segelgarn bundit fast ett par barkstycken och hela figuren föreföll till ytterlighet vanvårdad.
Lind syntes ana hennes tankar, ty med ett vänligt grin sade han:
— Ser just inte fin ut, hva’, miss?
Och då hon alltjämt teg, tillade han småskrattande.
— Har gömt undan helgdagsstassen, tills vi ska’ härifrån, miss. — Nåå, får det lof att vara en bit; jag håller just på med middagen. — Han makade eldbränderna åt sidan, lyftade med hjälp af ett par pinnar upp en flat sten, som täckte en liten fördjupning i marken, och fortsatte, tydligen mycket stolt öfver sin uppfinning: — Titta hit, miss! En präktig kastrull, inte sant? Hela skillnaden ä’ bara den, att man vanligtvis gör eld under grytan, men jag låter det brinna ofvanpå locket, he, he, he.
Miss Elisabeth gaf knappt akt på, hur han med sina pinnar fiskade upp tvänne välkokta krabbor ur fördjupningen mellan stenarne. Hon tänkte blott på en sak: att hon snart liksom han, skulle visa sig höljd i lumpor och med okammadt hår. Och denna tanke fördubblade hennes åtrå att få lämna ett ställe, där hon saknade allt, som skänkte hennes lif, hvad hon ansåg vara dess innehåll.
Lind hade ej tid att märka något. Behändigt bröt han upp krabbornas skal och serverade henne på en flat sten.
— Vars’ go’, miss! — Med sina allt annat än rena fingrar, gräfde han ut köttet ur skalet och åt själf af den da. — Till frukost krabba, kokt i saltvatten, pratade
