69
lifvet. Och nu befann hon sig i samma belägenhet. Det betydde helt enkelt afsägelse från hvarje sak, hvarpå hon lärt sig sätta värde, från alla små inrotade vanor och all bekvämlighet — för en tid, tillade hon sakta.
Hon reste sig och gick framåtlutad till grottans öppning; det var ej klokt att sysselsätta tankarne med detta nedslående tema.
Nedanför henne låg strandremsan med sin hvita sand, öfver hvilken de gula krabborna kröpo, och nu erinrade hon sig hafva sett detta förut. Och vid klippans fot satt mannen, som ödet gjort till hennes följeslagare i olyckan. Bredvid honom flammade en liten eld, i hvilken han då och då lät en gren falla, för att den ej skulle slockna.
Miss Elisabeth betraktade honom och märkte, att han såg belåten ut, en sak, som först gladde, men sedan oroade henne, utan att hon visste hvarför.
— Lind! ropade hon till honom, och han reste sig genast.
— Herre gud, miss!
— Har jag varit sjuk? frågade hon.
— Herre gud! återtog han för andra gången och de vänliga grå ögonen lyste af belåtenhet. — Kan ni verkligen stå på benen, miss?
— Jag har således varit mycket sjuk. Hur länge?
— Låt mig se! — Han gick ett par steg åt sidan och tog från marken upp en käpp, i hvars bark en rad skåror syntes. — Det är nu aderton dagar sedan vi kommo hit. För jämt sexton dagar se’n bar jag er till grottan där uppe.
— Aderton dagar, sade hon tonlöst — aderton hela dagar. Och ni har inte sett något segel eller märkt röken från en ångare? — Hon pekade ifrigt rätt fram mot horisonten, där himlahvalfvet högblått hvälfde sig öfver hafvet och ett par ulliga moln summo i dåsigt välbehag.
— Neej, miss, inte så mycket som skymten af något sån’t. — Han såg bort i den riktning hon pekade. — Det ser precis ut, som om vi råkat ett stycke ur stråkvägen, men det betyder nog ingenting.
Miss Elisabeth vände hastigt om in i hålan och sjönk ned på vassbädden. Aderton hela dagar voro utplånade ur hennes lif! Hon visste, att Lind ängsligt spejat efter räddningen, medan hon sinnesfrånvarande legat där inne, men det var alldeles ingen tröst, och denna långa tidrymd, under hvilken icke det minsta tycktes hafva händt,
