77
Luften var tung af den tropiska försommarens aningsfulla alstringskraft. Som i mäktiga vågor flöt värmen in öfver ön och tvingade marken att i feberaktig ifver pressa ut allt det, som skulle blifva. På några timmar sköto växterna högt upp och där människofoten dagen förut trampat utan ett hinder, mötte den nästa dygn en oigenomtränglig mur af grönskande grenar eller saftigt, bredbladigt gräs. Drifhusluften låg som en imma kring allt, eggande och löftesrik tvingade den öns flora framåt med våld, piskade hvarje planta vidare på sin utvecklings väg. Ett doft muller likt surret från millioner mygg fyllde rymden och ny lifslust och stormande lefnadsglädje jäste i rötter och fibrer, under det att naturen för hvarje sekund tog jättesteg. Kvistarne, nyss förut endast gröna, förvandlades på en dag till hela blomstersängar, blommorna försvunno, frukter bildades, mognade och föllo bort på mindre än en månad för att genast ersättas af nya. De knotiga buskarne, som skänkt de skeppsbrutna deras första måltid efter ankomsten till ön, blommade för andra gången på kort tid, endast palmerna kring stranden stodo smärta och förnäma liksom oberörda af den hufvudlösa yrseln inne i skogen bakom dem.
Jäsningen tilltog för hvarje dag, den blef yra och ur öfverfyllda ymnighetshorn öste naturen alltjämt sina bästa håfvor öfver ön. Hvarenda växt ansträngde sig till det yttersta, de starkare kväfde de svaga, röfvade ljus, luft och näring från dem och gödde sig i praktfullt öfvermod af de slagnas multnande lämningar.
Så drog allt en lång, befriande suck, oordningens tid var förbi och solen, som åstadkommit allt detta, började kasta lodräta brandpilar ned i snåren, som om den ångrat sig och velat förbränna allt det, den narrat med till den hejdlösa kappspringningen. Bländande hvit härskade hettan enväldigt där nyss förut naturens alla krafter otygladt stormat fram på vardandets väg, nu kämpade skogen endast för att få vara till.
Och i denna skönhetens örtagård, som slösaren natur nyckfullt skapat midt i hafvet, släpade sig flämtande två buttra, missnöjda människor omkring.
Miss Elisabeth hade efter sjukdomen hastigt återvunnit sin styrka; samma kraft, som sjöd inom allt kring henne, hade kastat några smulor af sitt öfverflöd för hennes fötter. Hon behöfde icke ens böja sig ned för att taga upp sin
