VII.
Sol steg upp och sol sjönk, nätter och dagar växlade,
mörker kända ön, som sof i hafvet, och ljus väckte
den till arbetet att lefva och vara till.
Skårorna fyllde sex af Linds käppar från ena ändan till den andra och han började med en ny, en längre. Han skar sina märken djupare och täljde små nätta ornament kring hvart och ett, tiden blef honom lång emellanåt och han kunde ej gärna undvara sysselsättning. Händig som alla sjömän roade han sig med en mängd olika småarbeten. Bland annat hade han holkat ut tvänne trästycken till muggar, på den ena skar han in ett K. L., den andra blef utan monogram, ty han ansåg det närgånget att tälja ett E. i den.
Miss Elisabeth tackade honom för hans uppmärksamhet, ty träskålen var, trots sin klumpiga form, alla bekvämare att använda än att dricka ur handen eller ligga framstupa vid bäckens strand. Så snart Lind fann att hon tagit den omärkta muggen för sin del rörde han den aldrig. Men en dag såg miss Elisabeth, att han af misstag drack ur den, och sedan låtsade hon ej se den mer. Lind kom snart under fund med sitt felgrepp, och lydig och undergifven gick han till skogen och holkade ur en ny träbit, som till middagen ställdes bredvid henne; den gamla kastade han i sjön.
Miss Elisabeth gaf ej akt därpå; hon hade undergått en stor förändring. I stället för den forna retligheten följde en dåsig lojhet, som fjättrade tankarna vid de obetydligaste saker, såvida hon alls tänkte, och det senare inträffade ofta. Hela timmar låg hon orörlig i grottans öppning och
