Den här sidan har korrekturlästs
79
— Inte ä’ det värdt att hänga hufv’et för så lite’, menade Lind tröstande. — Vi få väl se tiden an å’vänta.
— Vänta! Nämn aldrig ordet mer, jag vill inte höra det.
— Vare sig ni vill eller inte, miss, vänta få vi i alla fall.
Hon reste sig, klättrade tigande upp till grottan, gick in i dess svala skymning och föll framstupa på vassbädden. Så låg hon hela eftermiddagen tills natten kom och hon somnade, trött af grubbel och ångest.
